Prästens löparblogg

Pappa begravdes igår. Det var en konstig dag.
Igår morse valde jag att springa bokstavligen i en snöhög hela löprundan. Ingenting var plogat när jag sprang igår. Det var så skönt att få ta i, att riktigt få jobba med baksida lår och rumpa. Fort sprang jag också.

Imorse åkte maken till Schweiz på skidresa. Jag gick upp 5.30. Drog på mig löparkäderna, pussade honom hejdå och drog iväg i kylan. Idag var det plogat, aningen osandat, men vad gör det med ispiggar under fötterna?

När jag kom hem satt sonen i soffan i vardagsrummet med katten och datorn i knät (imponerad att båda fick plats, han har ju så små knän).

Ventil, andning, rensning. Jag vore halv utan min löpning….

Att flyga i luften, det är det som gör den stora skillnaden mellan löpning och all annan träning; att faktiskt LYFTA fötterna från marken regelbundet och andas i takt med löpsteget.
Enkelheten gör löpningen genial. Och det allra bästa är att vi är gjorda för löpningen. Vår kropp, vår fysik är gjord för att löpa. Vi människor har sprungit i alla tider.

När det just nu är en massa äcklig snö (jag är 100% sommarmänniska och tycker det är bullshit med uttryck som ”alla årstider har sin charm”. I helvete heller. Vintern suger. Från början till slut.
Hellre ett slaskigt, regnigt, blåsigt november än den här skiten med minusgrader och snö.
Men faktum är att mitt vinterhat var ännu värre innan jag började löpträna ute året runt.
Löpningens möjligheter och endorfinkickar har fått mig att stå ut med dessa kalla (meningslösa) månader.

Längdåkning är ett bra sätt att träna hela kroppen, men jag känner mig fängslad med stavar i händerna och skidor på fötterna.
Ett sånt jävla släpande till skillnad från att dra på sig löpardojorna och flyga i luften.
Längdåkningen är ett hasande och så är det alltid bakhalt.
Med vinterbonade löpdojor med ispiggar blir det inte halt. Det är bara att mala på. Bara att springa.
Snart smälter äntligen snön och vi året-runtlöpare får tillbaka ALLA spår som egen egendom (med undantag för alla fjantiga stavgångare, som slafsar runt med stavarna i händerna och tar upp hela spåret, grrrrrrrrr).

Just nu är det längdåkarna som har lagt beslag på hela underbara milspåret på Björnön här i Västerås. Vi löpare har en liten fjuttbit att springa på i snömodden bredvid de perfekt dragna längdspåren.
Tack så jävla mycket. Periodare som faller av i mars, fettar på sig ännu mer och skulle aldrig falla sig in i att börja springa (det gäller såklart inte alla, men många).
När jag sprang milen förra gången fick jag ilskna blickar av skidåkarna. Jag stirrade tillbaka. De äger inte spåret, bara för de nyss har köpt längdskidor och tycker att de är jättehurtiga. Skulle vara kul att se hur de mådde, om de sprang över Västerbron andra varvet på Stockholm Marathon. Moahaaaaaaaaaaaaaa.

Imorgon bitti blir det snömoddslöpning i alla skitsnö som har kommit idag. Det finns dock en stor fördel med snömoddslöpning; baksida lår och rumpa får sig en rejäl omgång….. Det blir bra till Maran, snart bara underbara 4 månader kvar. Och då är det garanterat snöfritt. YES!

Min bror och jag möttes i pappas lägenhet för att rensa det allra sista innan flyttstädningen kommer imorgon. Vi kastade hejdlöst, särskilt glas och porslin som ingen vill ha, det kastade vi så att det krasade om det; åhhhhhh va härligt!!!!!!! Det är ett sånt skönt ljud när glas krossas….mmmmmmm.
För övrigt så såg vi idag hur sliten hans lägenhet verkligen är, snacka om att vara ett renoveringsobjekt. Det dröjer innan de kan hyra ut den igen….

Han har sparat ALLA kort jag har skrivit genom åren och det är många….. Jag tog med alla hem för att visa sonen. Han kommer skratta ihjäl sig åt de korten jag skrev som typ 7-åring.

En märklig känsla när vi låste dörren idag till pappas lägenhet idag. Det var troligen sista gången jag var där, brorsan gör det allra sista i veckan och nycklarna ska lämnas in senast på fredag.

Åkte hem, bytte om och drog till Björnön. Det började skymma när jag kom dit, lamporna i spåren var tända. Jag valde att mosa tunga backar idag, så fenomenalt skönt. Fick dock ett litet spel på skidspåren, som i 5:ans spår tar upp ÖVER halva utrymmet. Det är som att längdåkarna under ett par fjuttiga månader om året tar över rätten till hela Björnön. Vi året-runt-löpare får springa i kanten i en massa fucking snömodd, för längdåkarna ska få plats med sina spår.
Mycket bättre i 2.5-spåret, där får längdspåren plats i kanten och vi löpare får springa som det är tänkt; på plogad, sandad bana. Det är bara det att 2.5-spåret är lite lätt astråkigt och har för få utmanande backar.
Fick dock mitt efterlängtade backpass och enorma endorfinkickar när jag stretchade.
Oslagbart. Löpning är livet. Imorgon är det pump med MYCKET ben och så danslektion.

Det känns som jag har gått på ett tåg som går framåt. Jag har förlorat en pappa, men vunnit en bror.
Vi växte inte upp tillsammans och har därför inte haft så mycket kontakt under våra liv.
Men nu står vi här, sida vid sida och är närmast sörjande till pappa.
Vi har så självklart gjort allt tillsammans som rör pappas dödsbo och vi har verkligen insett att vi behöver varandra.
Jag är väldigt glad för att Stefan äntligen har kommit in i mitt liv; den här gången för att stanna.

Löpningen går fint, det är ju bara ca 2-3 minusgrader nu, det är mumma! Man kan typ springa naken om man jämför med när det var -21….

Imorgon bitti blir det fartintervaller. Snabba som fan.
Jag styrketränade överkroppen idag med många funktionella övningar, det är så effektivt! Bosubollen är den bästa uppfinningen på länge inom friskvårdsbranschen…..

Mår bra av att arbeta och träna…mår bra när jag finns till för andra människor…tar hand om mig själv när jag är med familjen och när jag tränar.

Nu ska jag titta på en pudding i Made in Sweden….

Fan va trött man blir på tramsgalor som Idrottsgalan. Vilken klubb för inbördes beundran. Och vilka stela leenden på de som var nominerade men inte vann.
De log med munnen, men tänkte ”Helvete, jag var ju MYCKET bättre.” Och deras applåderande såg stelt och aggressivt ut, ungefär som de slog ihjäl en myggsvärm framför ansiktet.

Jag kom på en absurd rubrik på tex en krönika idag. Jag jobbade på gymmet under dagen, tränade några härliga kunder. Spann lunchpasset och sprang fartintervaller. Var tillbaka nu ikväll och hade mitt yogapass.
Någon gång under arbetsdagen ploppade följande rubrik upp: ”Få fram ditt sex-pack på magen med hjälp av din sorg!”
Det är säkert en rubrik som en skittidning som Veckorevyn skulle kunna anamma.

Faktum är att vår kropp är ett intressant fenomen. Jag som både är utövande träningsnarkoman och yrkesverksam personlig tränare, blir förundrad över vår fysiologi.
Trots pappas bortgång, så har jag inte känt mindre aptit (jag är motsatsen till tröstätare).
Jag har ätit som vanligt, tränat som vanligt (läs: aningen mer) och ändå så har jag nu, istället för mina vanliga 4 synliga magrutor, börjat oplanerat få fram även de två nedersta magrutorna.
Jag erkänner villigt att det känns coolt…
Tror att jag kan stoltsera med att vara en av de få prästerna i Sverige med ett synligt sexpack på magen just nu.

Imorgon blir det tidig löprunda innan frukost igen.

Det var skönt att åka till jobbet i Skinnsberg imorse. Det är så fina människor i församlingen, så äkta och varma.

Jag ser tillbaka på gårdagens rensning i pappas lägenhet som något nästan absurt, overkligt.
Det blev genast mer verkligt ikväll, när maken kom hem från Sälen och frågade varför det stod en vit plastblomma i en vattenkupa med vatten anno -60 på byrån.
Faktum är att den blomman har följt mig genom livet; först innan mina föräldrar skilde sig, hemma hos oss och sedan hemma hos pappa.
Den är fruktansvärt ful, smaklös. Ändå älskar jag den.
Sonen valde att vi skulle ta hem den (han tyckte den var cool), det känns extra bra att det inte bara var min nostalgi som avgjorde saken .

Ikväll började äntligen min dans igen.
Det är så befriande att dansa. Återupptog dansandet för ett par år sedan. Jag dansade från jag var 4 år och upp till ca 20-årsåldern. Dansade balett, jazzdans, fridans, stepp och modern dans.

Att börja igen, var lite som att hitta hem.
Nu dansar jag en vuxenmixlektion av balett, modern och jazz. Sonen och jag dansar lektionerna efter varandra på söndagar. Det är så rart så man nästan blir tårögd.
Imorgon håller jag i lunchspinning och på kvällen är det mitt yogapass.
Men jag tänker klämma fartintervaller på löpbandet också….

Att titta på termometern imorse och inse att det bara var -1.7 var ungefär som att vinna storvinsten på Lotto.
Vilken fröjd att springa i denna låga temp!
Och som det gick, jag flög ovanför marken; valde skogsterräng, snöigt. Andades, fick hög puls.

Innan löprundan tog jag in tidningen och slog upp familjesidan. En konstig, overklig känsla att se pappas dödsannons.
Valde att ta med min favoritdikt, den är underbar.

Resten av dagen har jag, sonen, broder och bonussyster tillbringat i pappas lägenhet. Idag gjorde vi grovjobbet; rensade, rensade och åter rensade. Jag fick med mig två stora IKEA-kassar hem med diverse ting som jag vill spara.
Två stora kassar med BRA kläder dumpade vi av på Brödet & Fiskarna (pappa var en riktig klädsnobb…..).

Nu i veckan blir det flera vändor till återbruket.
Vi rensar ett liv, det är märkligt.

Nu smuttar jag på ett glas rött och skriver predikan, det tror jag betyder att det blir en extra genomtänkt predikan….

Imorgon startar ÄNTLIGEN min dans igen.
Som jag längtat sedan terminen slutade i december…

Hade två härliga träningskunder idag på fm.
Jag får kraft och energi av att arbeta. Vissa som har sorg behöver ta time out, det är fullt förståeligt. Jag funkar inte så. Jag kan få gråtattacker lite titt som tätt, känna en enorm tomhet och saknad sticka till, men jag skulle bli tokig av att vara helt ledig.

Efter mina två träningskunder, körde jag lunch-pumppasset. Det var riktigt skönt idag, gormade rätt ordentligt på de som var med på passet, fast med glimten i ögat.
Körde extra tungt på ben, körde extra många armhävningar, både breda och smala. De blir extra effektiva om man sätter händerna på brädan suger in magen och tittar en aning framåt. Självfallet med tårna i golvet. Inga kärringvarianter med knäna i.

Om man vill bli starkare på just armhävningar, ska man göra så många man orkar med bara tårna i golvet först. När man antingen börjar svanka eller puta upp med rumpan, ska man sätta i knäna.
Efter mycket träning, behöver man aldrig sätta i knäna.

Efter pumppasset var jag varm, men inte nöjd. Ställde mig 30 min på löpbandet och körde fartlek, dvs accelererade farten i omgångar. Sista minuten sprang jag i rush-tempo.
Sen mådde jag faktiskt lite småilla. Mysigt.

Snart kommer en god vän och hennes son. Tänker ha så trevligt jag kan ikväll.
Imorgon står pappas dödsannons i Vlt. Jävla skitpisshelvete.
Tänker springa backpass eller fartintervaller innan frukost imorgon. Behöver fylla på med endorfiner; vi ska ta itu med hans lägenhet imorgon….

Snart Let´s dance…..Livet rullar på och ändå inte…..

Jag vaknade med en nådig träningsvärk i baksida lår imorse, ljuvligt. Valde att styrketräna rygg, midja, mage, armar och bröst idag istället för löpning.
Körde flera funktionella övningar för rygg, mage och midja med hjälp av den fantastiska bosubollen.
Ska både springa och ha pumppass imorgon, så då får benen åter vad de tål….

Jag har kommit underfund med att jag är en görare. Idag har jag ringt en massa fixar-samtal gällande pappas dödsbo.
Jag är själaglad att jag inte står ensam som anhörig. Min bror och min bonussystrar är guld värda! Vi gör detta tillsammans!

Nu ska jag åka och hämta sonen, idag börjar han dansa igen för terminen.

Börjar känna av baksida lår efter långpasset idag. Imorgonbitti blir det en återhämtningsrunda av mjuk karaktär.
Jag ÄLSKAR träningsvärk!

Vi var till begravningsbyrån idag, det gick riktigt bra, även om det var overkligt. Vi valde en murarslev som symbol, så rätt!!!!!
Efter besöket åkte vi till pappas lägenhet. Det var en mycket underlig känsla att kliva in där. Det var precis som han bara var ute och köpte kvällstidningarna….

Först gick vi bara omkring och tittade, såg framför mig hur han brukade sitta vid köksbordet mer tre tidningar framför sig; VLT, Expressen och Aftonbladet. Han var alltid upprörd över nåt som hade stått i dem.

Vi öppnade lådor, tittade vad han sparat. Vi satte oss i vardagsrummet med varsin hög av gamla kort, deklarationer etc (han har sparat deklarationer sedan 1965!)
Vi hittade en underbar lapp, som vi skrattade länge åt. Den lappen var sedan han gjorde lumpen på FP 3110. Såhär står det på lappen:
”Fraktgods; Jag är ute ikväll och super. När jag blir full, så var god bind fast denna adresslapp och sänd mig hem. Skulle jag händelsevis vara utan kontanter skicka mig mot efterkrav. OBS! SKÄLLNING UNDANBEDES OBS!!!!”

Tog med mig mammas och pappas bröllopsfoto hem; jag tittar på det nu. Han var verkligen en riktig 10-poängare som ung…..

Nu måste jag slänga in löparkläderna i tumlaren. Imorgon är en ny dag utan min pappa.