Prästens löparblogg

1999 hörde jag dem första gången och blev som nyförälskad. Du hast mich gefragt und uber nichts gesagt……mmmmmm. Det var kärlek vid första lyssningen. Imorgon hoppas jag få höra Du hast och många andra klassiker live i Globen när Rammstein ställer sig på scenen bland fyrverkerier.
Under alla mina år som gruppträningsinstruktör har gruppen trogen följt mig som hunden följer sin husse eller matte. Ett högintensivt spinningpass har inte varit fullvärdigt utan Rammstein; Zwitter, Links 2, 3, 4, Reise, Reise, Sehnsucht, många är de låtar som jag kan in till minsta beståndsdel, den exakta låtlängden, texten, vrålen.

För ett par år sedan började jag som bekant satsa på löpningen mer aktivt. Jag springer mer och mer sällan med musik. Förr sprang jag alltid med musik i öronen och då bara hårdrock. Den absolut bästa träningsmusiken, tryck, energi, kraft. Förstår inte hur man kan träna till skitmusik som Kent, Gyllene Tider och den absolut värsta av dem alla: Magnus Uggla. Jag blir illamående när jag hör hans låtar på radio.

Nu för tiden bara LYSSNAR jag ofta på hårdrock, tillåter mig att ryckas med, sjunga med, njuta. Ja, musik är en ren och sann livsnjutning.

Jag äger en äkta hårdrocksjäl. AC/DC, Metallica, Maiden, Judas Priest, Mustasch, Guns N´roses, Nirvana och såklart den bästa av dem alla RAMMSTEIN, som imorgon intar Globen. Jag är där och jag kommer få rysningar av Mein herz brennt, Links och många fler.

Idag skulle jag ha sprungit långpass ute, men med det senaste långpasset ute i -10 i färskt minne, var jag idag snäll mot mig själv och bytte naturen till löpbandet i vår källare. Det blev långpass OCH fartintervaller. Svett, hög puls, adrenalin och en jävla massa endorfiner.
Har faktiskt inte sprungit på vårt löpband under hela vintern, har dock sprungit på gymmets löpband ett par gånger.
Annars är jag naturen trogen.
Imorgon bitti blir det som vanligt en uterunda igen. Kan behöva kyla ner mig innan kvällens konsert i Globen. Annars är risken stor för överhettning…..Mein herz brennt…..

Jippi. Verkligen. Jag är så trött på denna kyla och denna snö så att jag bara vill spy. Imorse när klockan ringde 5.30 var det -9. Suck.
Och idag var det en sådan där kall kyla. Första fem minuterna var kalla. Men sedan är det som det vänder. Värmen börjar spridas i kroppen, andning och löpsteg synkar ihop sig. man blir en helhet i löpningen. Benen går av sig själva, fötterna lyfter sig från marken.
Endorfinerna börjar spruta i kroppen.

För mig finns aldrig alternativet att ligga kvar i sängen de mornar jag har bestämt mig för att löpträna. Jag vänder på det och tänker på allt som löpningen ger mig hela tiden. Från själva löprundan och hela dagen; kraft, energi, tillfredsställelse.

Jag tror att det är just i karaktären som det beslutas; är man en trogen träningsmänniska eller en ambivalent periodare?

Man måste bestämma sig. Bara gör det. Upp ur sängen och på med kläderna. Tänk inte så in i helvete.
Bara gör.
På så vis får man in träningen i ens liv och träningen blir lika självklar som att äta, sova, duscha etc.

Imorgon ringer klockan åter 5.30. Jag hoppas på lite mildare väder då. men är det inte det, så funkar det med.
Mitt köldrekord ute denna vinter är -21…. och det gick ju faktiskt att springa i så kallt.

Snart är det vår……

Jag är helt ointresserad av att se sport på TV, även om det är OS. Det enda jag gillar att titta på är friidrott och då endast löpgrenarna (förvånande va?).

Så när min familj i morse låg kvar i den varma sänghalmen och tittade på den lååååååånga OS-invigningen, drog jag på mig mina svarta vinterbonade CRAFT löpartights, min svarta CRAFT underställströja, min microfleece, min NIKE löparjacka i plommonfärg, mina seger-strumpor och mina ASICS TN 833 och gav mig iväg på veckans femte löprunda. Den mest utmanande.

Valde skogsterräng, som självfallet var minimalt upptrampad och desto mer snö. Jag fick arbeta järnet med baksida lår och rumpa, vader fick sitt när jag åkte ned i snön till knäna emellanåt. Härligt och en rejäl pulshöjare!

Drog i mig några skedar Nutella innan jag gav mig iväg i morse och det var nog tur… I veckorna när jag springer runt 5.30-tiden kör jag i regel alltid helt och hållet på fastande mage.
Men gårdagens mathållning hade mera att önska, så i morse visste jag att jag låg på minus. Det är i de lägena Nutellan är ovärderlig. Mycket kolhydrater, mycket fett som man använder omgående. Tack Runners World, världens bästa löpartidning, för tipset!

Har nu avnjutit en brakbrunch med frukt, fil, rågkuddar, stekt ägg och för ovanlighetens skull åt jag en rostad macka också.

Nu har jag massor av krafter att rensa sonens garderob och åka och storhandla. Jag får ju belöningen ikväll; deltävling 2 från Sandviken.
Jag och sonen är nördigt intresserade av Melo….

Jag är allergisk mot dåliga bortförklaringar; ”nu kan jag inte börja träna, för jag har ju så mycket på jobbet”. Eller ” det är ingen idé att börja äta nyttigt nu, för vi åker ju snart på semester”. Alla bortförklaringar av den kalibern är ett tecken på en enda sak: REN OCH SKÄR LATHET!!!!!

Nu lever vi, inte imorgon, inte nästa år, inte i sommar.
Tid är varje ögonblick här och nu. Ingenting annat.

Under mina år i friskvårdsbranschen har jag hört många puckade bortförklaringarna till varför man inte tar hand om sig. Skulle de tanka bilen med diesel om den går på 95-oktanig bensin?
Nej, aldrig i livet.
Men de äter själva på Mc Donald´s eller svullar i kakor, gömda bakom lögner som de nästan tror på själva.

Det finns ALLTID tid att ta hand om sig, det måste det göra, annars får man omprioritera.
Det finns ett underbart ordspråk: ”Den tid man inte avsätter i fysisk aktivitet, får man senare avsätta till att vara sjuk”.
Provocerande kan man tycka, men kan bli sanning för många.

Ta bara den hiskeliga ökningen i Sverige av Gastric by pass-operationer (magsäcksförminsking). Mångas leverne i Sverige idag är bokstavligen livsfarligt. Just nu är behovet enormt, väntetiderna långa och risken är att många inte hinner opereras innan det är för sent.
De flesta som behöver en gastric by pass, har det behovet p g av ett osunt leverne med fel kost och ingen motion. Fetman i Sverige har aldrig varit ett så stort folkhälsoproblem som nu.
Jag säger bara VAKNA!!!!!!

Även om man inte lider av fetma, så finns det många andra anledningar att ta hand om sig; psyke, fysik, själsliv.
Vi människor är en enhet, en helhet.

Imorgon bitti tar jag min helhet ut på en löprunda. Sen har jag begravning….

Att morgon efter morgon, månad efter månad, springa riktigt tidigt bidrar till många intressanta möten.

Vi är ett gäng som är ute i ottan; andra löpare, hundägare, gångare. Vissa ler man till, vissa säger man hej till och vissa säger man ingenting till.

Det finns en kvinna i övre medelåldern, som går väldigt målmedvetet varje morgon. Hon har gul reflexväst, precis som jag har. Hon har en lika ful mössa som jag har, neddragen så långt det går och så tittar hon alltid ned i marken när hon går där med raska steg.
Imorse var jag väldigt nära att säga hej när vi korsade varandra. Mest för att se reaktionen. Men jag hejade inte. Jag tittade bara på henne. Om hon hade lyft blicken, hade hon fått ett leende.

Jag är själv en ensamtränare. Jag gillar inte att köra någon annans race, jag vill köra mitt eget när jag tränar. Att leda en grupp som jag gör när jag har yogapass, spinningpass, pumppass och corepass är en annan sak. Då leder jag gruppen.

Den stora njutningen med löpningen är ju delvis att det är helt och hållet ens egen tid med sig själv. Ibland beter jag mig också som kvinnan som tittar ner i marken; går helt in i min värld och ser inget runt omkring.
Men tidigt på mornarna är jag mer uppmärksam; ser vilka jag möter, söker ögonkontakt.
Vi har en egen värld, vi som tränar ute tidigt.
Den känns oförstörd och helig. Imorgon är det dags igen. Klockan ringer 5.30.
Om jag möter kvinnan imorgon, ska jag nog säga hej.

Jo, tack, jag erkänner villigt. Jag är legitimerad träningsnarkoman, som älskar att ha träningsvärk, som ser mat som ren föda & näring, som njuter av att känna mig lite spyfärdig efter fartintervaller.

Har ingen aning om hur livet skulle vara utan träning; jag har aldrig provat och hoppas att jag aldrig behöver göra det.
Träningen är en lika självklar del i mitt liv som att duscha, prata, borsta tänderna etc.

Ibland får jag den OERHÖRT korkade frågan: Tränar du fortfarande? Jag kan aldrig svara på den frågan utan ironi. Brukar ställa en motfråga; Sover du fortfarande? Hoppsan, så surt det kan bli då. Det är som man trampar på en öm tå.

Tycker det är så fascinerande att vi som tränar kan förefalla så provocerande för de som inte tränar. Vi kan locka fram: jantelag, missunnsamhet, avundsjuka, dåligt samvete, kass karaktär bara genom att stå för att vi älskar att träna.
Jag har känt av de flesta strömningar genom åren. Har ju jobbat i friskvårdsbranschen sedan 1995….

För att inte tala om alla kommentarer jag har fått för att jag är smal. Det är helt okej att slänga ur sig vad som helst till den som är smal, men skulle jag gå fram till en fet människa och säga;” Men hoppsan, va fet du är. Borde kanske ta och banta bort lite fläsk”, ja då skulle det ta hus i helvete och jag skulle kallas fördomsfull och arrogant. SUCK!!!!!

Minns särskilt en kommentar som jag fortfarande kan reta mig på; jag väntade Samuel och hade en pytteliten bebismage (jag gick upp sammanlagt 5 kg när jag väntade honom). En ful, fet kärring på gymmet lyste upp med hela sitt ansikte när hon fick se mig och utbrast: ”Men så roligt att du ska har barn, men du kommer aldrig mer få tillbaka din platta mage, det förstår du säkert själv” Jag log tillbaka med alla huggtänder och svarade: ”Den är tillbaka inom tre månader, det har du mitt ord på”.
När den platta magen var tillbaka redan efter två veckor, snörpte kärringen på munnen och frustade: ”Det där är inte hälsosamt, barnet måste ju ha fett”. Bitch, tänkte jag. Där fick du!

Nej, våga säg ifrån om du får nedlåtande kommentarer om du är vältränad eller smal. SVÄLJ DET INTE! Jag hugger ALLTID tillbaka nu och det är så SKÖNT! Jag skiter fullständigt i om mottagaren blir stött. TA INTE ANDRAS FÖRDOMAR ELLER PROJEKTIONER!!!!!!
Jag har valt att vara smal, vältränad och stark. Och det tänker jag fortsätta med!

Idag har jag kört skiten av mig, ser fram emot återhämtningslöprundan imorgonbitti kl. 05.30. Då ska jag bara softa lite.
Efter mitt lunchspinningpass som jag alltid leder på måndagar, körde jag hysteriskt snabba fartintervaller på löpbandet. Höll ca 15 km/h i ca 2-3 minuter, sen ner på ca 13 km/h för att sedan gå upp till 15 km/h igen.

Fick avsluta dagen med en härligt yogapass. Eftersom det är jag som leder passet, kan jag styra lite från gång till gång vilka övningar som ska vara med, så idag valde jag mycket rygg, mage, midja och benstretch.

Löpkläderna ligger framme, klockan ringer tidigt….

Jag brukar köra tuffa ben med det alpina skidgänget som jag tränar på söndagmornar. Idag hade jag bestämt mig för att lägga på ännu lite mer. Och jag kan ju säga att jag har gett mig själv träningsvärk….

Körde benböj på alla de vis; vanliga med axelbrett mellanrum mellan fötterna, riktigt smala med hälarna på en viktplatta och benen tätt ihop, riktigt breda både med skivstång på axlarna och en variant med en stor vikt i händerna mellan benen. Lägg därtill utfall med fot på brädan och hantlar i händerna, rumplyft med fötterna tätt ihop på brädan, vader och statiska ben. Plus en konditionshöjande steppgång med hjälp av brädan.

Ikväll var jag på min underbara danslektion; det är en mix av jazzdans, balett och modern dans. Idag gjorde vi tuff och krävande koreografi. Kände av mina ben, härligt!

Imorgon ska jag springa, ha lunchspinningpass och yogapass. Det kommer att kännas. Men det som inte dödar, det härdar.
Dessutom har diskmaskinshelvetet pajat. Toppen, verkligen. Bra att maken kommer hem från Schweiz inatt….

Eftersom den där fruktansvärt jobbiga, vita, kalla massan på marken vägrar försvinna, valde jag idag att mosa fartintervaller på löpbandet.
Startade lugnt på 12 km/timme som uppvärmning, ökade i flera omgångar till ca 15-16 km/timme, samtidigt som jag ökade incline till ett max på 4.0.
Det kändes fint i rumpan och baksida lår. Mmmmmmmmmm. Mådde lite småilla när jag 35 minuter senare klev av löpbandet, ungefär som att åka Finlandsfärja….

Igår körde jag ett kort och koncist styrkepass med inriktning på lats, mage, triceps, biceps och bröst. Tränade ganska exakt i 35 minuter; ingen vila emellan övningarna och variation mellan maskiner, dragapparat, hantlar och funktionella övningar på bosuboll.

Ett kort och koncist styrkepass är MYCKET mer effektivt än sega utdragna gympass med vila mellan övningarna. Ett styrkepass ska inte ta längre tid än MAX 60 min, gärna 45 min. Då får man effekt av träningen!

Imorgon planerar jag för långpass, hoppas det inte snöar mer inatt. Siktar på att springa åtminstone 15 km.

Annars njuter jag av att det äntligen är ca 0 grader. Underbart! Nu ska det bara bli varmare, har jag bestämt!

Pappa begravdes igår. Det var en konstig dag.
Igår morse valde jag att springa bokstavligen i en snöhög hela löprundan. Ingenting var plogat när jag sprang igår. Det var så skönt att få ta i, att riktigt få jobba med baksida lår och rumpa. Fort sprang jag också.

Imorse åkte maken till Schweiz på skidresa. Jag gick upp 5.30. Drog på mig löparkäderna, pussade honom hejdå och drog iväg i kylan. Idag var det plogat, aningen osandat, men vad gör det med ispiggar under fötterna?

När jag kom hem satt sonen i soffan i vardagsrummet med katten och datorn i knät (imponerad att båda fick plats, han har ju så små knän).

Ventil, andning, rensning. Jag vore halv utan min löpning….

Att flyga i luften, det är det som gör den stora skillnaden mellan löpning och all annan träning; att faktiskt LYFTA fötterna från marken regelbundet och andas i takt med löpsteget.
Enkelheten gör löpningen genial. Och det allra bästa är att vi är gjorda för löpningen. Vår kropp, vår fysik är gjord för att löpa. Vi människor har sprungit i alla tider.

När det just nu är en massa äcklig snö (jag är 100% sommarmänniska och tycker det är bullshit med uttryck som ”alla årstider har sin charm”. I helvete heller. Vintern suger. Från början till slut.
Hellre ett slaskigt, regnigt, blåsigt november än den här skiten med minusgrader och snö.
Men faktum är att mitt vinterhat var ännu värre innan jag började löpträna ute året runt.
Löpningens möjligheter och endorfinkickar har fått mig att stå ut med dessa kalla (meningslösa) månader.

Längdåkning är ett bra sätt att träna hela kroppen, men jag känner mig fängslad med stavar i händerna och skidor på fötterna.
Ett sånt jävla släpande till skillnad från att dra på sig löpardojorna och flyga i luften.
Längdåkningen är ett hasande och så är det alltid bakhalt.
Med vinterbonade löpdojor med ispiggar blir det inte halt. Det är bara att mala på. Bara att springa.
Snart smälter äntligen snön och vi året-runtlöpare får tillbaka ALLA spår som egen egendom (med undantag för alla fjantiga stavgångare, som slafsar runt med stavarna i händerna och tar upp hela spåret, grrrrrrrrr).

Just nu är det längdåkarna som har lagt beslag på hela underbara milspåret på Björnön här i Västerås. Vi löpare har en liten fjuttbit att springa på i snömodden bredvid de perfekt dragna längdspåren.
Tack så jävla mycket. Periodare som faller av i mars, fettar på sig ännu mer och skulle aldrig falla sig in i att börja springa (det gäller såklart inte alla, men många).
När jag sprang milen förra gången fick jag ilskna blickar av skidåkarna. Jag stirrade tillbaka. De äger inte spåret, bara för de nyss har köpt längdskidor och tycker att de är jättehurtiga. Skulle vara kul att se hur de mådde, om de sprang över Västerbron andra varvet på Stockholm Marathon. Moahaaaaaaaaaaaaaa.

Imorgon bitti blir det snömoddslöpning i alla skitsnö som har kommit idag. Det finns dock en stor fördel med snömoddslöpning; baksida lår och rumpa får sig en rejäl omgång….. Det blir bra till Maran, snart bara underbara 4 månader kvar. Och då är det garanterat snöfritt. YES!