Prästens löparblogg

Morgonen erbjöd 2 plus, vindstilla och en sol på väg upp. Insåg att jag tidsmässigt låg lite taskigt till imorse, så jag valde att springa fartintervaller. Det är tidssnålt, men väldigt effektivt konditionsmässigt.
Det blev 8 fartintervaller på ca 20-30 sek/intervall, mellan dessa 8 intervaller lugn jogg någon minut.
Det är ett utpumpande sätt att träna och man jobbar rättså snabbt upp rejäl mjölksyra. Särskilt i fartintervallens slutfas, där man tvingar kroppen att hålla samma höga hastighet fast mjölksyran kryper på.
Det är kärlek det!
Känner lite träningsvärk nu i framsida lår.
Imorgon blir det funktionell styrketräning med bosuboll innan fredagens långpass på minst 2 mil.
Livet är härligt!!!!

Att vakna innan klockan ringer kl. 5.30 hör inte till vanligheterna. Men idag gjorde jag det. Slog upp mina bruna kl. 5.28 och hasade min 36-åriga kropp ur sänghalmen. Maken la kudden över huvudet (en egenhet han alltid gör mina löpmornar…).
En snabb blick på termometern och jag kände djup tillfredsställelse: + 5. Och ljust och ingen snö.
Så imorse sprang jag skogsterräng och njöt i fulla drag över att kunna välja en annan löprunda än på cykelbanor.
Känns ofantligt lyxigt!!!!!

Sprang på i ett helt ok tempo, sprang och drog in vårdofterna, hörde fåglarna kvittra och uppfylldes av livet självt. Magiskt!

Jag behövde verkligen rensa min hjärna från gårdagens energitjuv jag stötte på. Blir alltid lika fascinerad hur en enskild person kan dränera andra på kraft & energi. För det finns få egenskaper som är värre än bitterhet, avundsjuka & missunnsamhet. Dessa tre tillsammans hos en enda person….Say no more. Just den kombinationen stötte jag ihop med under gårdagen.
Men nu börjar den personen sakta men säkert blekna och jag kan bara citera Strindberg ur dramat Ett drömspel:
Det är synd om människorna….

Nu full speed in i arbetsdagen. Imorgon bitti får jag springa igen. Lycka!

Ja, det var f-n i mig på tiden. Idag, söndagen den 11 april, gick det att springa milspåret på Björnön helt och fullt för första gången sedan vi invaderades av det där vita kalla äckliga på marken någongång i december.
Skulle vilja blåsa en liten trumpetfanfar för att vi löpare återigen äger spåren på Björnön här i Västerås.
Denna vinter har det varit stört omöjligt att försöka sig på både milspåret & femman, eftersom de drog upp längdspåren MITT i träningsspåren. Tack så in i helvete.
Men nu är plågan över, nu kan man återta sitt rätta revir och lämna cykelbanorna, om man vill. Jag kommer dock att även fortsättningsvis springa en del av mina löprundor på cykelbanor eftersom jag måste mosa ännu mer asfalt inför maran i juni.

Men idag är det alltså en triumferande dag; dagen då vintern definitivt är över. För en legitimerad vinterhatare som jag, så borde jag korka upp champagneflaskan ikväll .

Sedan skulle jag vilja välkomna alla vår- sommarlöpare ut i spåren. Nu börjar de krypa fram ur sina vintergömmor, likt björnar som går ur idét.
De är lätta att känna igen på spring/lunk/gåstilen. De har en lätt stel John Wayne- stil och de ser enormt plågade ut när de ska ta sig uppför mesbacken i 2.5-spåret på Björnön.
De som är kloka varvar gång och lätt löpning, för att långsamt vänja kroppen vid löpningen. Men så finns det de där som tror att det bara är att gasa, fast de har fettat på sig minst 5 kg under vintern och sprungit senaste gången i början av september. Till denna kategori hör i princip bara män som är plus 40. Det är ganska ofta just denna årstid jag får någon ur denna kategorin i ryggen när jag springer milen. De bestämmer sig för att haka på min rygg, för kan jag hålla mitt löptempo hela milen, så kan ju de också göra det, för dels är jag ju tjej och dels har de ju sprungit milen mycket fortare än såhär.
Denna kategori är den sorgligaste, för de lägger i regel av för att de ”inte känner sig som förr”.
Nej, va konstigt om man inte har tränat på hela vintern och tror att gamla meriter från förra säsongen, eller ännu värre, för flera år sedan, sitter i ryggmärgen.
Det finns ingenting som heter grundkondition!!!!!!! Det är en myt, precis lika mycket bullshit som att man glömmer bort hur jävla ont det känns att föda barn.
Så när jag får en sådan där karl plus 40 bakom mig, så ökar jag alltid tempot avsevärt och ger honom inte en chans att komma ifatt. Och då ska vi komma ihåg att jag är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma. Det handlar bara om att jag hatar att ha karlar flåsandes i nacken när jag springer.
Jag lyckas i princip alltid skaka av mig bihanget. Oftast har de alltid någon käck kommentar när de väl sprungit färdigt och jag står och stretchar: Jag försökte haka på, men sedan fick jag så jävla ont i höften, så jag var tvungen att släppa. Jo tjena.

Nej, är man säsongslöpare ska man varva lunka/gå i början för att så smått mer & mer kunna öka på löptiden när man är ute.

Själv ser jag tillbaka på en fantastisk träningsvecka med sex löprundor och två styrkepass på gymmet. Nu börjar den behagliga löpårstiden, med löprundor i -21 som ett avlägset minne.
Underbart!

Idag blev det en mil i fartstegring på löpbandet. Kände för att utmana mig själv fartmässigt och det gjorde jag. Startade lugnt i ca 11.5 tempo för att rättså raskt gå upp till 12.5 tempo. Sista två kilometerna ökade jag stadigt från 12.5 och mosade sista biten på ca 14 tempo. Underbart. Men imorgon bitti blir det morgonjogg ute som vanligt igen. Bara tanken på att jag är löpare ger mig en tillfredsställelse & en lyckoruskänsla utan dess like. Jag älskar verkligen att vara löpare.

Läste just nyaste numret av Runners world och samtliga medarbetare i den tidningen summerar liksom jag denna vinter till något alldeles djävulskt för oss året runt-löpare. Men å andra sidan så har vi blivit så oerhört härdade.
Jag hade köldrekord i januari en tidig tisdagsmorgon: -21 och motvind. När jag kom hem såg jag ut som en istapp. Kicken av att man faktiskt gav sig ut, trots skitvädret, är enorm och visar vilken kärlek man har till löpningen. Och att man inte viker ner sig för att det är kallt.

Idag är det exakt två månader kvar till Stockholm Marathon. Jag längtar. Jag bävar. Jag njuter.
Imorgon ska jag byta batteri i min pulsklocka. Nu börjar den riktiga uppladdningen inför de 4.2 milen i den fantastiska huvudstaden. Och den uppladdningen innebär hårt arbete. Jag älskar det.

Det var sannerligen länge sedan jag sprang mig illamående. Tror att det lär ha varit i höstas senast.
Men idag hade jag bestämt mig för en riktig genomkörare.
Fartintervaller, det betyder springa fort som fan tills kroppen kroknar (ca 20-30 sek), lunka ca 20 sek och så på intervallen igen med samma intensitet (eller snabbare om möjligt).

Först uppvärmning i ca 10 min, sedan första intervallen lite långsammare än de övriga 9. När jag var uppe på 6:e intervallen började framsida lår kännas riktigt mysiga=jag älskar mjölksyra, särskilt när det gör förbannat ont. Åh, vad det härdar )).

Vid fartintervall nr 8 ökade jag om möjligt farten ännu mer och tog i så jag mådde lite småilla mot slutet. Intervall nr 9 och 10 gick på ren vilja och illamåendet satt som en smäck. Dock blev jag inte spyfärdig på riktigt utan det höll sig till ett molande. Och lite blodsmak i munnen.
Det är alltså äntligen VÅR!!!!

Tycker att snön börjar bli bra på att försvinna nu. Dock är milspåret på Björnön fortfarande ospringbart p g av längdåkningsspåren. NU FÅR DET RÄCKA!!!! Ploga bort skiten nu!

Lunch känns som ett toppenbra alternativ just nu. Magen kurrar inte, den skriker.

Vårens första långpass (jo, jag har sprungit en del långpass i vinter med, men nu är det VÅR) är avklarat.
Sitter här i fåtöljen svettig, endorfinstinn och har just druckit en Gainomax.
Hade planerat precis hur jag skulle springa: hemifrån till Björnön, milen på Björnön och så hem igen. Det är vanligtvis ett perfekt långpass på ca 17 km (när det INTE är snö alltså).
Nu har ju milspåret på Björnön varit barkaderat av ett fucking längdspår hela vintern, som de har dragit upp i mitten av spåret, så löpare och fotgängare har ingenstans att ta vägen. Grrrrrrrrrrr.

Idag tyckte jag att längdspåret skulle vara ett minne blott och vi året-runt-löpare åter kunde få ta över milspåret.
Jo, tjena.
Sprang på kanten av de j-la spåren i ca 1.5 km, innan jag fick nog och sprang in på 5 km-spåret. Sprang sedan 4 varv på 2.5 km-spåret. Det är bra för psyket .
Maran är ju två varv på ungefär samma bana….

Sprang dock åt motsatt håll två av gångerna på 2.5-spåret….

Nu ska jag strax laga kycklinggryta & ris. Just nu känns det som jag skulle kunna äta upp en trebarnsfamilj…

Ett ynka underställ (craft), löparjackan, löpartaightsen, min TUNNA mössa, mina löparvantar, solbrillor och så denna underbara SOL, som faktiskt värmer idag.
Ja, upplägget för att springa ett längre löppass idag var optimalt.
Känslan att springa och återigen SE asfalten var så underbar, det betyder att den vita, äckliga massan bör vara ett minne blott snart. Och så hoppas jag innerligt att det dröjer en sisådär 50 år till nästa vinter av den här kalibern, det borde finnas någon rättvisa för oss vinterhatare!!!!

Sprang först snöterräng genom skogen (cykelvägen till Björnön har en optimal skog ovanför sig, som jag ofta springer i, den sprang jag även idag inledningsvis) fram till cykelbanorna som går via Hässlö flygplats och Hälla, solen sken och efter bara någon kilometer fick jag dra NED dragkedjan i min lila löparjacka. Jag skriver det igen; jag fick DRA ned dragkedjan på löparjackan…Vilken underbar kontrast till känslan att springa i -18 och både se ut och känna sig som en fucking eskimå med alla dragkedjor uppdragna så långt det bara går.
Löpkänslan idag var UNDERBAR och att se asfalten på flera ställen var en riktig tio-poängare!
Endorfinkicken efter löprundan idag var ett lyckorus utan dess like. Hur kan man leva utan träning? Det är för mig en gåta hur man som vuxen, frisk individ väljer bort träning ur sitt liv….

Nu när asfalten börjar skymta igen, kan jag äntligen börja mosa asfaltsträning inför Stockholm Marathon, för 4.2 mil på asfalt kräver träning på asfalt. Förra året sprang jag förvisso en del på asfalt innan maran, men jag behöver mer träning på asfalt i år. Så fort det blir barmark planerar jag att lägga åtminstone två av mina 4/5 löppass per vecka på asfalt.
Avslutade dagens löppass med en hopplöst snöig, oplogad terräng. Nämligen ”grusvägen” bredvid E18 Hälla. När det är barmark är det en skön väg, idag var den helt överjävlig. Känner att baksida lår fick arbeta rejält, eftersom underlaget var så ojämnt.
Så snöhelvete; SMÄLT!!!!!!!!!!
Våren är på väg, frågan är återigen; hur lång tid kommer det ta innan drivorna är borta och var ska allt vatten ta vägen?
Nu laga och sedan äta lasagne.

Hallå! Det är 2 mars nu!!!!! Det är nu man ska börja kunna klä av sig vinterplaggen och ställa de fula Bally-skorna i ett förrråd längst in och slippa se dem på minst 8 månader…. Men icke denna hemska vinter.

Löprundan imorse gav mig iaf en glad överrraskning. Min illgröna reflexväst var helt onödig. Trots att jag sprang mellan kl. 6-7, så var det typ ljust ute. Vilken enorm skillnad det gör för terrängen. Plötsligt är man inte längre endast anpassad till upplysta cykelbanor denna arla morgonstund, utan kan springa skogsterräng om man vill, även tidigt på morgonen. Väldigt trevligt, för jag börjar bli fett trött på cykelbanorna. Ändå byter jag ofta rutt för att få omväxling såväl träningsmässigt som upplevelsemässigt.

Imorse kunde jag springa den sista biten i skogen, för nu såg jag mina fötter!
Och det är betydligt roligare att kunna variera sin terräng som man kan göra i skogen. Det blir mer utamanande löpning också!
Imorgon blir det backpass, det var rätt länge sedan jag bara mosade backar.
Längtar….

Annars kände jag mig måttligt road av att behöva dra på mig mina Bally-kängor idag igen…..
Och jag undrar vad alla denna snö ska ta vägen när den väl ska smälta….
Kan bli en riktig rysare….

Känslan att gå upp 5.30 i morse, titta på termometern och se att det faktiskt stod 1 plusgrad var helt oslagbar. UNDERBART!!! Håller detta i sig, betyder det att den vita skiten på marken smälter lika fort som Anna Ankas hjärnceller.
Och nu ska snön bort fort som f-n!!!! Ser framför mig hur jag springer i skogen; barmark, fågelsång, solen i ansiktet och vinden i ryggen.
Som jag längtar…..

Drog på mig mycket mindre kläder i morse, kunde ha mina vanliga craft löparhandskar, som har varit för kalla i typ 2 fucking månader. Hur kul är det att behöva springa med termovantar????? Man känner sig som en förvirrad jultomte.

Luften idag var varm, helt plötsligt kunde jag dra in luften ordentligt när jag sprang. När det är typ -15 profylaxandas man. Och det är ju givande. Ni som känner mig vet ju att jag bara skaffade ETT barn och sa ALDRIG mer för snart nio år sedan. Den barnmorskan som hade hand om min förlossning, brukar jag ibland tänka på. Hon gör verkligen skäl för epitetet bitterfitta. Vissa har verkligen valt helt fel yrken, hon hade nog passat utmärkt till styckmördare.

Nåväl, löprundan imorse gav mig faktiskt hopp om att vinterhelvetet snart är över. Det kommer att ljusna, det kommer att bli varmare = Gud finns.
Imorgon springer jag antingen backpass eller fartintervaller. Jag vill ha MINST 1 plusgrad när jag vaknar imorgon.
Trevlig kväll, jag och maken ska på Snabba cash.

-26 när jag kollade termometern i morse. Jag var tvungen att kolla två gånger till för att vara säker på att jag inte var med i Blåsningen.
Hur fan kan det vara -26 grader? Det är fullständigt sjukt, rubbat, blir nästan äcklad bara av att tänka på det.
-26!!!! För vems skull då? Av vilken anledning? En ren och skär plåga.

Som tur var är det måndag och för min del betyder det inne träning; idag blev det tuff benträning med hjälp av bosubollen innan mitt lunchspinningpass. Ikväll hade jag som vanligt poweryogapasset 75 min.

Tror nog faktiskt att löpbandet hade vunnit idag, om det hade varit en löpdag.
Imorgon bitti är jag inställd för att springa ute, det ska jag bara blir typ -15 och jag har ju sprungit kallare än så i vinter…..
Men skulle det mot förmodan vara -20 eller mer imorgon bitti, då går jag fasiken ner i källaren, pluggar in Rammstein i öronen och springer till Tyskland (mentalt alltså) Att springa ute i -20 eller mer är inte bra för luftrören, det säger sig självt….

Löpkläderna ligger framme, vi får se om det blir fleecevarianten eller sommarvarianten som används imorgon bitti….