Prästens löparblogg

30 april, en bra dag att springa 30 km, årets hittills längsta löprunda, som en liten uppladdning för maran.
12 grader, lite vind, lite sol, lite mulet.

Jag ställde undan mina vinterbonade ASICS imorse och drog fram mina nya lätta Asics DS trainer.
Sprang i ett par likadana förra vår-sommarsäsongen och jag älskar dess fjäderlätthet. Löpkänslan i ASICS DS trainer är helt makalös. Det enda negativa med skon, är att den är lite för lite dämpad för oss som pronerar. Men jag har tränat en del löpteknik denna hemska vintersäsong, så jag belastar inte min pronation så mycket i mitt löpsteg längre.

Min kära man kom hem med mina favoritstrumpor häromdagen; X-socks, som har en markerad höger-strumpa och en markerad vänster-strumpa. Dessutom en flärp ovanför hälen, som hjälper strumpan att sitta kvar och inte glida på foten. Det är utmärkt när man springer långt, som jag gjorde idag. Lägg därtill att de andas, och helt enkelt är den bästa löpstrumpan i världen. Det är t om två års garanti på X-socks….
Innan jag drog på mig strumporna kletade jag i vanlig ordning på mig vaselin på hela fötterna. Motverkar blåsor och skavsår.

Drog iväg strax innan 9.30 och kände direkt att det skulle gå lätt idag. Det är bara en känsla man får ibland. Och jag hittade steady state rätt fort.
Dagens runda; sprang hemifrån Framnäs till Rocklunda, sprang 15 km i Rocklundaspåret, sprang till Apalby friskcenter och fyllde på vätskebältet, sprang via stan och sen via hamnen tillbaka hem igen. Uppskattar det till ganska exakt 30 km och idag gick det på 2.38.

Nu känner jag mig lite mysig i baksida lår, men inte så farligt stum ändå.

Idag var det en riktigt bra löprunda!!! Mina nya skor lät mig nästan flyga ovanför marken, jag hade laddat vätskebältet med vatten, energidryck och energigele. Jag hade aningen för varmt på mig på överkroppen, bra att veta till nästa långpass.
Men det känns fantastiskt skönt att känna att kroppen utan vidare pallar 30 km och skulle ha orkat mer därtill. YES!
Imorgon blir det lugn återhämtningsrunda, myslöpning med maken.
Överväger just nu att äta upp hela innehållet i kylskåpet. Detta är inte hungerskänslor, det är JAG SKA HA MAT NU-KÄNSLOR!!!!!

Trevlig Valborg!

Ca 12 grader, lite vind och sol.
Utrustning idag: crafts tunna löpartights, crafts tunna underställströja, vindtät löparjacka (SOC), X-socks, solbrillor och såklart världens bästa ASICS.
Det var skön luft idag. Jag sprang med pulsklocka på mig. Valde att börja i rätt lugnt tempo för att efter ca 3 km ligga i ett stadigt tempo på ca 5 min/km.
Jag kom in i ett härligt flow och började dra någonstans vid 11 km. Pulsen började öka till ca 165, men jag ville inte ha upp den över 165, så jag försökte hålla 5 min/km-tempo rakt igenom. Jag sprang mina 17 km idag på 1.25. Det känns som ett ok tempo.

Sprang och tänkte på tjejlopp. Jag är ju som bekant allergisk mot företéelsen. ”Tjejmil, tjejvättern, tjejvasan, vårruset”. Tillåt mig att spy.
Alla dessa tjejlopp är en ren och sann kvinnofälla. Bara dess existens säger åt vissa brudar att aldrig ens tänka tanken på att springa full-längdslopp, eftersom tjejloppen är så in i helvete bra på att marknadsföra sig. Deras marknadsföring går liksom ut på att vara ”ett alternativ för kvinnor”. In my ass.
Nej, brudar därute, VÅGA VÄGRA BRUDLOPP!!!!
Hur svårt är det att springa 5 km eller en mil? Att dessutom göra det med bara brudar omkring sig måste vara extremt plågsamt. Jag har för avsikt att ALDRIG prova.
Jag trivs ypperligt med att ha mestadels män omkring mig på loppen. Det är rakt, enkelt, inga krusiduller och fullständigt fokus på löpningen. Inget jävla kafferep a la Vårruset.

Nu ska ätas pasta innan jag och sonen ska se Grease ikväll.
Snart bara en månad kvar till Stockholm Marathon. Från och med nästa veckas träning, kommer jag börja trappa upp ännu lite mer med backträning, intervaller och längre långpass.
Löpning & träning är livet, en dag utan träning, är en meningslös dag. Därför har jag inga vilodagar.

Två tidiga löprundor, igår morse och imorse, ljuvlig luft, dock aningen kallare än de senaste veckorna.
Igår gick löprundan i skogsterräng i rätt bra tempo.
Idag blev det bara asfalt.
På fredag morgon blir det fartintervaller och på lördag blir det ett långpass i solen, som jag har beställt till dess.

Pulsklockan är nu som ny med ett nytt batteri, så den ska jag ha på mig både på fredag och lördag.
Annars springer jag bara ibland med pulsklocka. Det är lätt att man blir helt fixerad vid sina pulsslag, när man har klockan på armen. Då är risken stor att man tas över av pulsklockans liv och inte av kärleken till löpningen.
Förr sprang jag alla rundor med klockan på mig, nu springer jag med klocka någongång ibland.
Dock är den ett utmärkt hjälpmedel till att hitta både sin steady state-puls och sina toppar. På långpass är den bra, så att man ser till att pulsen inte blir för hög under för lång tid. Då vill man ju ligga rättså jämnt, så att man orkar länge.
Däremot vill man ha hög pulsträning när man kör fartintervaller eller mosar backar.
Den är också ett utmärkt hjälpmedel att se hur fort pulsen sjunker efter en fartintervall.
Imorgon blir det styrketräning, mycket bål och rygg tänker jag inrikta mig på då.

Morgonens stora snöflingor fick mig först på dåligt humör…Här har jag gått och laddat i veckan inför dagens långpass och så vaknar man till ett typiskt aprilväder; lika underhållande som Ugglas hemska musik…
Men plötsligt vände det; snöflingorna fick nog och det började ljusna på himlen. Vid 10-tiden strålade solen och termometern visade på 7 grader. Perfekt för ett långpass.

Jag fick in en bra rytm från början och kunde hålla ett jämnt tempo hela löprundan. Tyvärr sprang jag utan pulsklocka idag, eftersom den är inlämnad för byte av batteri. Jag får hämta den i em.
Jag inledde dagens långpass med att springa milen på Björnön motsols. Den är betydligt mer kuperad åt det hållet.
Efter motsolsvarvet, sprang jag milen medsols för att till sist avsluta långpasset med att springa 1.25, så att jag fick ihop till en halvmara 21.25 km.

Kroppen kändes stark och uthållig. Härligt!!!! Bådar gott inför den 5 juni. Då ska jag ju springa dubbelt så långt som idag….
Efter löprundan sprutade endorfinerna i kroppen och jag ville göra som Ronja: utbrista i ett riktigt vårskrik.
Men jag drack en Gainomax istället.

Imorgon blir det återhämtningsrunda. Kommer att få lite träningsvärk i vaderna, tror jag.
Träningsvärk=kärlek.

Morgonen erbjöd 2 plus, vindstilla och en sol på väg upp. Insåg att jag tidsmässigt låg lite taskigt till imorse, så jag valde att springa fartintervaller. Det är tidssnålt, men väldigt effektivt konditionsmässigt.
Det blev 8 fartintervaller på ca 20-30 sek/intervall, mellan dessa 8 intervaller lugn jogg någon minut.
Det är ett utpumpande sätt att träna och man jobbar rättså snabbt upp rejäl mjölksyra. Särskilt i fartintervallens slutfas, där man tvingar kroppen att hålla samma höga hastighet fast mjölksyran kryper på.
Det är kärlek det!
Känner lite träningsvärk nu i framsida lår.
Imorgon blir det funktionell styrketräning med bosuboll innan fredagens långpass på minst 2 mil.
Livet är härligt!!!!

Att vakna innan klockan ringer kl. 5.30 hör inte till vanligheterna. Men idag gjorde jag det. Slog upp mina bruna kl. 5.28 och hasade min 36-åriga kropp ur sänghalmen. Maken la kudden över huvudet (en egenhet han alltid gör mina löpmornar…).
En snabb blick på termometern och jag kände djup tillfredsställelse: + 5. Och ljust och ingen snö.
Så imorse sprang jag skogsterräng och njöt i fulla drag över att kunna välja en annan löprunda än på cykelbanor.
Känns ofantligt lyxigt!!!!!

Sprang på i ett helt ok tempo, sprang och drog in vårdofterna, hörde fåglarna kvittra och uppfylldes av livet självt. Magiskt!

Jag behövde verkligen rensa min hjärna från gårdagens energitjuv jag stötte på. Blir alltid lika fascinerad hur en enskild person kan dränera andra på kraft & energi. För det finns få egenskaper som är värre än bitterhet, avundsjuka & missunnsamhet. Dessa tre tillsammans hos en enda person….Say no more. Just den kombinationen stötte jag ihop med under gårdagen.
Men nu börjar den personen sakta men säkert blekna och jag kan bara citera Strindberg ur dramat Ett drömspel:
Det är synd om människorna….

Nu full speed in i arbetsdagen. Imorgon bitti får jag springa igen. Lycka!

Ja, det var f-n i mig på tiden. Idag, söndagen den 11 april, gick det att springa milspåret på Björnön helt och fullt för första gången sedan vi invaderades av det där vita kalla äckliga på marken någongång i december.
Skulle vilja blåsa en liten trumpetfanfar för att vi löpare återigen äger spåren på Björnön här i Västerås.
Denna vinter har det varit stört omöjligt att försöka sig på både milspåret & femman, eftersom de drog upp längdspåren MITT i träningsspåren. Tack så in i helvete.
Men nu är plågan över, nu kan man återta sitt rätta revir och lämna cykelbanorna, om man vill. Jag kommer dock att även fortsättningsvis springa en del av mina löprundor på cykelbanor eftersom jag måste mosa ännu mer asfalt inför maran i juni.

Men idag är det alltså en triumferande dag; dagen då vintern definitivt är över. För en legitimerad vinterhatare som jag, så borde jag korka upp champagneflaskan ikväll .

Sedan skulle jag vilja välkomna alla vår- sommarlöpare ut i spåren. Nu börjar de krypa fram ur sina vintergömmor, likt björnar som går ur idét.
De är lätta att känna igen på spring/lunk/gåstilen. De har en lätt stel John Wayne- stil och de ser enormt plågade ut när de ska ta sig uppför mesbacken i 2.5-spåret på Björnön.
De som är kloka varvar gång och lätt löpning, för att långsamt vänja kroppen vid löpningen. Men så finns det de där som tror att det bara är att gasa, fast de har fettat på sig minst 5 kg under vintern och sprungit senaste gången i början av september. Till denna kategori hör i princip bara män som är plus 40. Det är ganska ofta just denna årstid jag får någon ur denna kategorin i ryggen när jag springer milen. De bestämmer sig för att haka på min rygg, för kan jag hålla mitt löptempo hela milen, så kan ju de också göra det, för dels är jag ju tjej och dels har de ju sprungit milen mycket fortare än såhär.
Denna kategori är den sorgligaste, för de lägger i regel av för att de ”inte känner sig som förr”.
Nej, va konstigt om man inte har tränat på hela vintern och tror att gamla meriter från förra säsongen, eller ännu värre, för flera år sedan, sitter i ryggmärgen.
Det finns ingenting som heter grundkondition!!!!!!! Det är en myt, precis lika mycket bullshit som att man glömmer bort hur jävla ont det känns att föda barn.
Så när jag får en sådan där karl plus 40 bakom mig, så ökar jag alltid tempot avsevärt och ger honom inte en chans att komma ifatt. Och då ska vi komma ihåg att jag är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma. Det handlar bara om att jag hatar att ha karlar flåsandes i nacken när jag springer.
Jag lyckas i princip alltid skaka av mig bihanget. Oftast har de alltid någon käck kommentar när de väl sprungit färdigt och jag står och stretchar: Jag försökte haka på, men sedan fick jag så jävla ont i höften, så jag var tvungen att släppa. Jo tjena.

Nej, är man säsongslöpare ska man varva lunka/gå i början för att så smått mer & mer kunna öka på löptiden när man är ute.

Själv ser jag tillbaka på en fantastisk träningsvecka med sex löprundor och två styrkepass på gymmet. Nu börjar den behagliga löpårstiden, med löprundor i -21 som ett avlägset minne.
Underbart!

Idag blev det en mil i fartstegring på löpbandet. Kände för att utmana mig själv fartmässigt och det gjorde jag. Startade lugnt i ca 11.5 tempo för att rättså raskt gå upp till 12.5 tempo. Sista två kilometerna ökade jag stadigt från 12.5 och mosade sista biten på ca 14 tempo. Underbart. Men imorgon bitti blir det morgonjogg ute som vanligt igen. Bara tanken på att jag är löpare ger mig en tillfredsställelse & en lyckoruskänsla utan dess like. Jag älskar verkligen att vara löpare.

Läste just nyaste numret av Runners world och samtliga medarbetare i den tidningen summerar liksom jag denna vinter till något alldeles djävulskt för oss året runt-löpare. Men å andra sidan så har vi blivit så oerhört härdade.
Jag hade köldrekord i januari en tidig tisdagsmorgon: -21 och motvind. När jag kom hem såg jag ut som en istapp. Kicken av att man faktiskt gav sig ut, trots skitvädret, är enorm och visar vilken kärlek man har till löpningen. Och att man inte viker ner sig för att det är kallt.

Idag är det exakt två månader kvar till Stockholm Marathon. Jag längtar. Jag bävar. Jag njuter.
Imorgon ska jag byta batteri i min pulsklocka. Nu börjar den riktiga uppladdningen inför de 4.2 milen i den fantastiska huvudstaden. Och den uppladdningen innebär hårt arbete. Jag älskar det.