Prästens löparblogg

Att morgon efter morgon, månad efter månad, springa riktigt tidigt bidrar till många intressanta möten.

Vi är ett gäng som är ute i ottan; andra löpare, hundägare, gångare. Vissa ler man till, vissa säger man hej till och vissa säger man ingenting till.

Det finns en kvinna i övre medelåldern, som går väldigt målmedvetet varje morgon. Hon har gul reflexväst, precis som jag har. Hon har en lika ful mössa som jag har, neddragen så långt det går och så tittar hon alltid ned i marken när hon går där med raska steg.
Imorse var jag väldigt nära att säga hej när vi korsade varandra. Mest för att se reaktionen. Men jag hejade inte. Jag tittade bara på henne. Om hon hade lyft blicken, hade hon fått ett leende.

Jag är själv en ensamtränare. Jag gillar inte att köra någon annans race, jag vill köra mitt eget när jag tränar. Att leda en grupp som jag gör när jag har yogapass, spinningpass, pumppass och corepass är en annan sak. Då leder jag gruppen.

Den stora njutningen med löpningen är ju delvis att det är helt och hållet ens egen tid med sig själv. Ibland beter jag mig också som kvinnan som tittar ner i marken; går helt in i min värld och ser inget runt omkring.
Men tidigt på mornarna är jag mer uppmärksam; ser vilka jag möter, söker ögonkontakt.
Vi har en egen värld, vi som tränar ute tidigt.
Den känns oförstörd och helig. Imorgon är det dags igen. Klockan ringer 5.30.
Om jag möter kvinnan imorgon, ska jag nog säga hej.