Prästens löparblogg

Det är bara att glatt konstatera att detta har varit ett fantastiskt bra löpår!
Jag har varit skadefri, i princip förkylningsfri och gjorde personbästa på Lidingöloppet 30 km. Sprang på 2.51.

Var dock lite pissed off efter Maran. Hade förväntat mig att jag skulle springa in på ca 4.00, men sprang in på 4.06.
Skyller några av dessa minuter på att jag var tvungen att gå på toa mitt under loppet. Det är fasiken en bedrift. Jag skriver det igen:
Jag var tvungen att kissa.

2009 års upplaga av Stockholm Marathon gick i stekande sol och minst 25 grader.
De flesta har under de omständigheterna fullt sjå att få i sig vätska, inte jag. Jag BLEV KISSNÖDIG!
Jag var jag nödgad att hitta ett lämpligt kiss-ställe mitt under löpningen (jättelätt när det står folk överallt….).

När man springer lopp får man baja-maja-vana. Även om det är rätt äckligt….Baja-majorna är dock ALLTID alldeles för få!
Innan Lidingöloppet fick jag göra behovet i skogen istället; hade jag stått i bajamajakön hade jag missat min start….

Löpåret 2009 var året då jag blev löpare på riktigt. Innan dess joggade jag regelbundet.
2009 valde jag att bli löpare, ingen mjäkig mysjoggare.
Men jag är ingen löpare som tävlar mot andra, är ingen tävlingsmänniska. Möjligen bara mot mig själv.

Jag är heller ingen löpare som någonsin kommer att bli jättesnabb. Jag tycker alldeles för mycket om att styrketräna hårt för att göra avkall på den biten.
Jag är förhållandesvis tung till mina 1.61 utan att ha särskilt mycket fett på kroppen. Väger ca 55-56 kg.
För att vara långdistanslöpare så är jag tung i förhållande till min längd.

Årsbästa på milen blev 47 min. Det var en sån där dag när jag lyfte från marken. Minns att jag fick en Runners high då också….
Vanligtvis snittar jag mellan 48-51 min på milen beroende på dagsform etc.

Loppen ser jag som en belöning för löpningen, ett roligt mål, en morot. Men jag löptränar inte för att springa lopp. Jag springer för att jag älskar det, för att det ett behov, en drivkraft, ett levnadssätt.

Löpåret 2009 blev ett bra år, mitt första år som en RIKTIG löpare!
Jag hoppas att detta år är början på många år i löpningens tecken!

Vilken värme till skillnad från gårdagens löprunda…
Idag snörade jag på mig mina vinterbonade Asics TN833 och gav mig ut i den friska morgonluften.
Fick upp ett bra tempo och valde att springa i snöig skogsterräng. Kylan har gjort så att snön har packats; mina ispiggar under skorna kom väl till pass.
Det var en enorm skillnad på inandningsluften idag jämfört med polarkylan igår. Idag gick det lätt att andas, jag kunde dra upp tempot sista kilometern.
Fick också revansch på mina missade intervaller igår; jag gjorde ju ett tappert intervallförsök i -18 igår. Det gick inte.
Jag kände mig som en hyperventilerande astmatiker i motvind.
Idag gick det betydligt bättre. Uppskattar att mina fartintervaller idag var ca 20 sek med ca 10 sek vila mellan. Sprang 6 intervaller.
Valde att springa dem där det var rättså osandat.
Känns fint nu i baksida lår. Härligt!!!

Nu väntar stor välbehövlig frukost.

Löparskor är tänkta att sitta åt på foten. Jag har sett många som skippar att knyta skorna ändå upp.
Nu är det ju så att det finns en anledning till att det finns hål för snörena ändå upp på vristen!
Skon sitter då stabilt, foten riskerar inte att åka runt i skon och man får ett rejält löpsteg.
Många skador (t ex löparknä, ont i benhinnor, vrister, pronering) kan undvikas genom att KNYTA skorna! Så knyt ändå upp!
Dessutom ska man tänka på att springa i riktiga löpstrumpor som inte korvar sig på foten.
Spring för helvete inte i tubsockor a´la 80-talet.
Investera i några löpstrumpor, t ex x-socks.
Se till att strumpan är helt slät på foten när du sätter foten i skorna. Om det finns veck på strumporna riskerar man att få skavsår/blåsor, som man får dras med några dagar. Det är det INTE värt.
Så knyt skorna rejält, gärna med dubbelknut, det är bara amatörer som får stanna och knyta om skorna och använd riktiga löpstrumpor. Hit hör även Seger, som är ett kanonmärke!

Jag springer ju de flesta löprundorna innan frukost. Långpass & tuffa backpass springer jag med frukost i magen.
Det är en vanesak att gå upp ur sängen, dra på sig löpkläderna och bara dra ut. Kolhydrater och protein ska intas kvällen innan, drick en del vatten. När man väl har börjat med sina morgonlöprundor, vill man inte vara utan dem. Och frukosten blir himmelskt god.
Idag blir det Bollnäsfil med ett skivat äpple och All bran plus, kaffe & mjölk och ett kokt ägg. Jag är ganska restriktiv med bröd, äter fullkornsbröd eller knäckebröd ibland, men långt ifrån varje dag. Tycker bröd oftast bara känns som simpel bukfylla. Det finns mycket bättre sätt att få i sig långsamma kolhydrater. T ex fulllkornspasta, råris, quinoa, bulgur, kokt kall potatis.
Men nu en efterlängtad frukost alltså!

Köldrekord och intervaller. Det är en väldigt speciell känsla att springa när det är så kallt att håret i näsan fryser och kinderna känns som de sitter på ett fyllo från Österrike….
Det var KALLT att andas in, men när jag väl sprungit en bit, så började blodpumpen att komma igång. Andningen lättades upp vartefter. Tankarna rumlade runt fritt. Det finns bara löpsteget, andning och så tankar som får komma & passera. Det är meditation!

Varmt välkomna till Heléne Leijons blogg om löpning. Jag är passionerad löpare, lic. personlig tränare, lic. kostrådgivare & präst i Svenska kyrkan. Den här bloggen handlar om min kärlek till löpning; löpning i ur & skur, i värme & kyla. Löpning i backe, fartlek, distanspass & långpass. Löpning som en självklar del av livet, för både kropp och själ. Varmt välkomna att dela min passion för löpningen här på bloggen!