Löparåret 2009
Det är bara att glatt konstatera att detta har varit ett fantastiskt bra löpår!
Jag har varit skadefri, i princip förkylningsfri och gjorde personbästa på Lidingöloppet 30 km. Sprang på 2.51.
Var dock lite pissed off efter Maran. Hade förväntat mig att jag skulle springa in på ca 4.00, men sprang in på 4.06.
Skyller några av dessa minuter på att jag var tvungen att gå på toa mitt under loppet. Det är fasiken en bedrift. Jag skriver det igen:
Jag var tvungen att kissa.
2009 års upplaga av Stockholm Marathon gick i stekande sol och minst 25 grader.
De flesta har under de omständigheterna fullt sjå att få i sig vätska, inte jag. Jag BLEV KISSNÖDIG!
Jag var jag nödgad att hitta ett lämpligt kiss-ställe mitt under löpningen (jättelätt när det står folk överallt….).
När man springer lopp får man baja-maja-vana. Även om det är rätt äckligt….Baja-majorna är dock ALLTID alldeles för få!
Innan Lidingöloppet fick jag göra behovet i skogen istället; hade jag stått i bajamajakön hade jag missat min start….
Löpåret 2009 var året då jag blev löpare på riktigt. Innan dess joggade jag regelbundet.
2009 valde jag att bli löpare, ingen mjäkig mysjoggare.
Men jag är ingen löpare som tävlar mot andra, är ingen tävlingsmänniska. Möjligen bara mot mig själv.
Jag är heller ingen löpare som någonsin kommer att bli jättesnabb. Jag tycker alldeles för mycket om att styrketräna hårt för att göra avkall på den biten.
Jag är förhållandesvis tung till mina 1.61 utan att ha särskilt mycket fett på kroppen. Väger ca 55-56 kg.
För att vara långdistanslöpare så är jag tung i förhållande till min längd.
Årsbästa på milen blev 47 min. Det var en sån där dag när jag lyfte från marken. Minns att jag fick en Runners high då också….
Vanligtvis snittar jag mellan 48-51 min på milen beroende på dagsform etc.
Loppen ser jag som en belöning för löpningen, ett roligt mål, en morot. Men jag löptränar inte för att springa lopp. Jag springer för att jag älskar det, för att det ett behov, en drivkraft, ett levnadssätt.
Löpåret 2009 blev ett bra år, mitt första år som en RIKTIG löpare!
Jag hoppas att detta år är början på många år i löpningens tecken!
Ingen som tränar styrka kan vänta sig ett lågt BMI. Jag kör simning som styrketräning numera för att inte lägga på mig mera vikt. Dessutom är simning så meditativt. Då skriver jag predikningar och löser problem medan kroppen simmar nästan av sig självt.
Jag önskar att jag gillade att simma. Det är bra träning, men jag tycker att det är sååååååå tråkigt. Härligt att du gillar det!
Jag skriver predikningar när jag springer långpass.
Jag har älskat hantlar och skivstänger hela mitt vuxna liv. Jag tänker inte göra avkall på styrketräningen, jag väger hellre lite mer i muskelmassa.
Bara häva sig i och simma rakt fram som många försöker är rena döden men jag tränar verkligen simning precis som all annan träning. Det har blivit många bassänglängder men det är fortfarande lika kul och avkopplande.
Eftersom jag numera tyvärr har artros i ganska många leder försöker jag undvika att bli tyngre.
Då är ju simning toppen, Håkan! Artros är ett gissel, simningen belastar ju inga leder, väldigt välgörande kan jag tänka!