Prästens löparblogg

Min bror och jag möttes i pappas lägenhet för att rensa det allra sista innan flyttstädningen kommer imorgon. Vi kastade hejdlöst, särskilt glas och porslin som ingen vill ha, det kastade vi så att det krasade om det; åhhhhhh va härligt!!!!!!! Det är ett sånt skönt ljud när glas krossas….mmmmmmm.
För övrigt så såg vi idag hur sliten hans lägenhet verkligen är, snacka om att vara ett renoveringsobjekt. Det dröjer innan de kan hyra ut den igen….

Han har sparat ALLA kort jag har skrivit genom åren och det är många….. Jag tog med alla hem för att visa sonen. Han kommer skratta ihjäl sig åt de korten jag skrev som typ 7-åring.

En märklig känsla när vi låste dörren idag till pappas lägenhet idag. Det var troligen sista gången jag var där, brorsan gör det allra sista i veckan och nycklarna ska lämnas in senast på fredag.

Åkte hem, bytte om och drog till Björnön. Det började skymma när jag kom dit, lamporna i spåren var tända. Jag valde att mosa tunga backar idag, så fenomenalt skönt. Fick dock ett litet spel på skidspåren, som i 5:ans spår tar upp ÖVER halva utrymmet. Det är som att längdåkarna under ett par fjuttiga månader om året tar över rätten till hela Björnön. Vi året-runt-löpare får springa i kanten i en massa fucking snömodd, för längdåkarna ska få plats med sina spår.
Mycket bättre i 2.5-spåret, där får längdspåren plats i kanten och vi löpare får springa som det är tänkt; på plogad, sandad bana. Det är bara det att 2.5-spåret är lite lätt astråkigt och har för få utmanande backar.
Fick dock mitt efterlängtade backpass och enorma endorfinkickar när jag stretchade.
Oslagbart. Löpning är livet. Imorgon är det pump med MYCKET ben och så danslektion.

Det känns som jag har gått på ett tåg som går framåt. Jag har förlorat en pappa, men vunnit en bror.
Vi växte inte upp tillsammans och har därför inte haft så mycket kontakt under våra liv.
Men nu står vi här, sida vid sida och är närmast sörjande till pappa.
Vi har så självklart gjort allt tillsammans som rör pappas dödsbo och vi har verkligen insett att vi behöver varandra.
Jag är väldigt glad för att Stefan äntligen har kommit in i mitt liv; den här gången för att stanna.

Löpningen går fint, det är ju bara ca 2-3 minusgrader nu, det är mumma! Man kan typ springa naken om man jämför med när det var -21….

Imorgon bitti blir det fartintervaller. Snabba som fan.
Jag styrketränade överkroppen idag med många funktionella övningar, det är så effektivt! Bosubollen är den bästa uppfinningen på länge inom friskvårdsbranschen…..

Mår bra av att arbeta och träna…mår bra när jag finns till för andra människor…tar hand om mig själv när jag är med familjen och när jag tränar.

Nu ska jag titta på en pudding i Made in Sweden….

Fan va trött man blir på tramsgalor som Idrottsgalan. Vilken klubb för inbördes beundran. Och vilka stela leenden på de som var nominerade men inte vann.
De log med munnen, men tänkte ”Helvete, jag var ju MYCKET bättre.” Och deras applåderande såg stelt och aggressivt ut, ungefär som de slog ihjäl en myggsvärm framför ansiktet.

Jag kom på en absurd rubrik på tex en krönika idag. Jag jobbade på gymmet under dagen, tränade några härliga kunder. Spann lunchpasset och sprang fartintervaller. Var tillbaka nu ikväll och hade mitt yogapass.
Någon gång under arbetsdagen ploppade följande rubrik upp: ”Få fram ditt sex-pack på magen med hjälp av din sorg!”
Det är säkert en rubrik som en skittidning som Veckorevyn skulle kunna anamma.

Faktum är att vår kropp är ett intressant fenomen. Jag som både är utövande träningsnarkoman och yrkesverksam personlig tränare, blir förundrad över vår fysiologi.
Trots pappas bortgång, så har jag inte känt mindre aptit (jag är motsatsen till tröstätare).
Jag har ätit som vanligt, tränat som vanligt (läs: aningen mer) och ändå så har jag nu, istället för mina vanliga 4 synliga magrutor, börjat oplanerat få fram även de två nedersta magrutorna.
Jag erkänner villigt att det känns coolt…
Tror att jag kan stoltsera med att vara en av de få prästerna i Sverige med ett synligt sexpack på magen just nu.

Imorgon blir det tidig löprunda innan frukost igen.

Det var skönt att åka till jobbet i Skinnsberg imorse. Det är så fina människor i församlingen, så äkta och varma.

Jag ser tillbaka på gårdagens rensning i pappas lägenhet som något nästan absurt, overkligt.
Det blev genast mer verkligt ikväll, när maken kom hem från Sälen och frågade varför det stod en vit plastblomma i en vattenkupa med vatten anno -60 på byrån.
Faktum är att den blomman har följt mig genom livet; först innan mina föräldrar skilde sig, hemma hos oss och sedan hemma hos pappa.
Den är fruktansvärt ful, smaklös. Ändå älskar jag den.
Sonen valde att vi skulle ta hem den (han tyckte den var cool), det känns extra bra att det inte bara var min nostalgi som avgjorde saken .

Ikväll började äntligen min dans igen.
Det är så befriande att dansa. Återupptog dansandet för ett par år sedan. Jag dansade från jag var 4 år och upp till ca 20-årsåldern. Dansade balett, jazzdans, fridans, stepp och modern dans.

Att börja igen, var lite som att hitta hem.
Nu dansar jag en vuxenmixlektion av balett, modern och jazz. Sonen och jag dansar lektionerna efter varandra på söndagar. Det är så rart så man nästan blir tårögd.
Imorgon håller jag i lunchspinning och på kvällen är det mitt yogapass.
Men jag tänker klämma fartintervaller på löpbandet också….

Att titta på termometern imorse och inse att det bara var -1.7 var ungefär som att vinna storvinsten på Lotto.
Vilken fröjd att springa i denna låga temp!
Och som det gick, jag flög ovanför marken; valde skogsterräng, snöigt. Andades, fick hög puls.

Innan löprundan tog jag in tidningen och slog upp familjesidan. En konstig, overklig känsla att se pappas dödsannons.
Valde att ta med min favoritdikt, den är underbar.

Resten av dagen har jag, sonen, broder och bonussyster tillbringat i pappas lägenhet. Idag gjorde vi grovjobbet; rensade, rensade och åter rensade. Jag fick med mig två stora IKEA-kassar hem med diverse ting som jag vill spara.
Två stora kassar med BRA kläder dumpade vi av på Brödet & Fiskarna (pappa var en riktig klädsnobb…..).

Nu i veckan blir det flera vändor till återbruket.
Vi rensar ett liv, det är märkligt.

Nu smuttar jag på ett glas rött och skriver predikan, det tror jag betyder att det blir en extra genomtänkt predikan….

Imorgon startar ÄNTLIGEN min dans igen.
Som jag längtat sedan terminen slutade i december…

Hade två härliga träningskunder idag på fm.
Jag får kraft och energi av att arbeta. Vissa som har sorg behöver ta time out, det är fullt förståeligt. Jag funkar inte så. Jag kan få gråtattacker lite titt som tätt, känna en enorm tomhet och saknad sticka till, men jag skulle bli tokig av att vara helt ledig.

Efter mina två träningskunder, körde jag lunch-pumppasset. Det var riktigt skönt idag, gormade rätt ordentligt på de som var med på passet, fast med glimten i ögat.
Körde extra tungt på ben, körde extra många armhävningar, både breda och smala. De blir extra effektiva om man sätter händerna på brädan suger in magen och tittar en aning framåt. Självfallet med tårna i golvet. Inga kärringvarianter med knäna i.

Om man vill bli starkare på just armhävningar, ska man göra så många man orkar med bara tårna i golvet först. När man antingen börjar svanka eller puta upp med rumpan, ska man sätta i knäna.
Efter mycket träning, behöver man aldrig sätta i knäna.

Efter pumppasset var jag varm, men inte nöjd. Ställde mig 30 min på löpbandet och körde fartlek, dvs accelererade farten i omgångar. Sista minuten sprang jag i rush-tempo.
Sen mådde jag faktiskt lite småilla. Mysigt.

Snart kommer en god vän och hennes son. Tänker ha så trevligt jag kan ikväll.
Imorgon står pappas dödsannons i Vlt. Jävla skitpisshelvete.
Tänker springa backpass eller fartintervaller innan frukost imorgon. Behöver fylla på med endorfiner; vi ska ta itu med hans lägenhet imorgon….

Snart Let´s dance…..Livet rullar på och ändå inte…..

Jag vaknade med en nådig träningsvärk i baksida lår imorse, ljuvligt. Valde att styrketräna rygg, midja, mage, armar och bröst idag istället för löpning.
Körde flera funktionella övningar för rygg, mage och midja med hjälp av den fantastiska bosubollen.
Ska både springa och ha pumppass imorgon, så då får benen åter vad de tål….

Jag har kommit underfund med att jag är en görare. Idag har jag ringt en massa fixar-samtal gällande pappas dödsbo.
Jag är själaglad att jag inte står ensam som anhörig. Min bror och min bonussystrar är guld värda! Vi gör detta tillsammans!

Nu ska jag åka och hämta sonen, idag börjar han dansa igen för terminen.

Börjar känna av baksida lår efter långpasset idag. Imorgonbitti blir det en återhämtningsrunda av mjuk karaktär.
Jag ÄLSKAR träningsvärk!

Vi var till begravningsbyrån idag, det gick riktigt bra, även om det var overkligt. Vi valde en murarslev som symbol, så rätt!!!!!
Efter besöket åkte vi till pappas lägenhet. Det var en mycket underlig känsla att kliva in där. Det var precis som han bara var ute och köpte kvällstidningarna….

Först gick vi bara omkring och tittade, såg framför mig hur han brukade sitta vid köksbordet mer tre tidningar framför sig; VLT, Expressen och Aftonbladet. Han var alltid upprörd över nåt som hade stått i dem.

Vi öppnade lådor, tittade vad han sparat. Vi satte oss i vardagsrummet med varsin hög av gamla kort, deklarationer etc (han har sparat deklarationer sedan 1965!)
Vi hittade en underbar lapp, som vi skrattade länge åt. Den lappen var sedan han gjorde lumpen på FP 3110. Såhär står det på lappen:
”Fraktgods; Jag är ute ikväll och super. När jag blir full, så var god bind fast denna adresslapp och sänd mig hem. Skulle jag händelsevis vara utan kontanter skicka mig mot efterkrav. OBS! SKÄLLNING UNDANBEDES OBS!!!!”

Tog med mig mammas och pappas bröllopsfoto hem; jag tittar på det nu. Han var verkligen en riktig 10-poängare som ung…..

Nu måste jag slänga in löparkläderna i tumlaren. Imorgon är en ny dag utan min pappa.

Städade frenetiskt hemma (det är HÖGST olikt mig….), sedan drog jag fram vitvaselinet ur toaskåpet och smorde in mina fötter.
Jag måste alltid smörja in fötterna när jag ska springa långpass, annars skulle jag få blåsor och ännu större liktornar….
Löparfötter med förhårdnader, liktornar, torrt skinn, det är grejer det…..

Idag var en sådan dag som det bara var självklart att springa till musik.
I vanliga fall springer jag sällan med musik; något långpass ibland och så har jag musik i öronen när jag springer lopp.
Som hårdrockare, är min mp3 fulltankad med RIKTIG hårdrock (inte Europe och sån blöjpop) utan Rammstein, Metallica, AC/DC, Maiden etc.

Idag pluggade jag in MP3:n i öronen, drog fram alla Rammstein-låtar, satte vätskebältet runt midjan och drog iväg.
-9.3 och en snål vind mötte mig.
Jag bestämde mig för att mosa till Irsta kyrka och tillbaka (uppskattar att det är ca 16 km fram och tillbaka hemifrån mig och då väljer jag den längsta vägen, via Hässlö).
Så skönt att känna att baksida lår verkligen fick jobba, stjärten fick arbeta, mage och rygg. Anding och löpsteg i ett flöde.
Ingen träning går upp mot löpningen; det är helhet; kropp, själ och ande.

Vägen till Irsta går i princip lätt uppför hela tiden, och tvärtom hem.
Det gillar jag; att ha det värsta först.

Jag sprang och lät mig bli uppslukad av Till Lindemans dova basstämma ”Links 2,3,4″ och ”Benzin”, ”Du hast”, ”Angel”.
SÅÅÅÅÅ slönt idag; att bara mosa (låg på en snittpuls på ca 160, vilket är något snabbare än när jag annars springer just långpassen).
Lite metallsmak i käften sista 500 metrarna.
Överraskade sonen och hans kompisar på skolgården (sprang vägen om hans skola innan jag kom hem) och de höll på att skratta ihjäl sig.
När man springer långpass i -9, ser man efter 1 timme och 30 min ut som en jultomte med rimfrost i hela fejan och snö i håret. Det tyckte de var så kul. Jag log med dem, så härliga och levande!

Såg dödsannonsen framför mig som ett mantra under löprundan idag, mot slutet av löppasset kändes dödsannonsen inte riktigt lika plågsam som igår….
Tänker på pappas lägenhet och förråd, vill rensa snart. Inte dra ut på det.

Nu ska jag ta en värmande dusch innan lunch och besök på begravningsbyrån.

Har haft en skön maratondag; först jobbade jag som präst och sedan bytte jag prästskjortan mot mina arbetskläder på gymmet.
Jag mådde bra av att ha fullt upp idag. Skrattade ihop med mina härliga jobbarkompisar i Skinnskattebergs församling. Och hade några givande timmar på gymmet med min träningskund.

Laddar mentalt för en tung dag imorgon; besöket på begravningsbyrån tillsammans med min bror.
Ska springa långpass innan, mosa minst 15 km. Jag skiter i om det är -15, jag tänker springa fort och lätt.
Låta alla tankar komma, låta gråten komma om den vill, låta mig känna av ilskan som puttrar under ytan.
Ska nog skrika lite könsord också, det brukar hjälpa ibland.

Idag kom det upp en sådan tydlig bild av pappa och mig. Jag var kanske 5-6 år och vi åkte färja. Det var hysteriskt höga vågor; alla på färjan mådde riktigt illa. Spydde huller om buller.
Alla utom två; pappa och jag. Vi satt och åt i lugn och ro medan mamma var kritvit i ansiktet och hade fullt sjå att undvika att spy rakt över bordet.
”Hur kan ni äta nu?????” undrade hon.
Pappa och jag tittade på varandra och flinade, sen sa han till mamma:
”Men Irene, är det säkert att du inte vill smaka, det var jättegott”. Då tror jag hon sprang iväg och spydde…..
Hahahahahahaha, gud va roligt vi hade åt alla som mådde så illa. Vi tyckte bara det var mysigt att det kittlade lite i magen.
Tyvärr mår jag i vuxen ålder illa om jag åker Kålmasken på Eskilstuna zoo. Hade gärna ärvt pappas stålmage….

Nu ska jag dricka vatten. Morgondagen skulle jag helst vilja slippa.
Här står det nu ett antal osynliga könsord: