Prästens löparblogg

Ja, det var f-n i mig på tiden. Idag, söndagen den 11 april, gick det att springa milspåret på Björnön helt och fullt för första gången sedan vi invaderades av det där vita kalla äckliga på marken någongång i december.
Skulle vilja blåsa en liten trumpetfanfar för att vi löpare återigen äger spåren på Björnön här i Västerås.
Denna vinter har det varit stört omöjligt att försöka sig på både milspåret & femman, eftersom de drog upp längdspåren MITT i träningsspåren. Tack så in i helvete.
Men nu är plågan över, nu kan man återta sitt rätta revir och lämna cykelbanorna, om man vill. Jag kommer dock att även fortsättningsvis springa en del av mina löprundor på cykelbanor eftersom jag måste mosa ännu mer asfalt inför maran i juni.

Men idag är det alltså en triumferande dag; dagen då vintern definitivt är över. För en legitimerad vinterhatare som jag, så borde jag korka upp champagneflaskan ikväll .

Sedan skulle jag vilja välkomna alla vår- sommarlöpare ut i spåren. Nu börjar de krypa fram ur sina vintergömmor, likt björnar som går ur idét.
De är lätta att känna igen på spring/lunk/gåstilen. De har en lätt stel John Wayne- stil och de ser enormt plågade ut när de ska ta sig uppför mesbacken i 2.5-spåret på Björnön.
De som är kloka varvar gång och lätt löpning, för att långsamt vänja kroppen vid löpningen. Men så finns det de där som tror att det bara är att gasa, fast de har fettat på sig minst 5 kg under vintern och sprungit senaste gången i början av september. Till denna kategori hör i princip bara män som är plus 40. Det är ganska ofta just denna årstid jag får någon ur denna kategorin i ryggen när jag springer milen. De bestämmer sig för att haka på min rygg, för kan jag hålla mitt löptempo hela milen, så kan ju de också göra det, för dels är jag ju tjej och dels har de ju sprungit milen mycket fortare än såhär.
Denna kategori är den sorgligaste, för de lägger i regel av för att de ”inte känner sig som förr”.
Nej, va konstigt om man inte har tränat på hela vintern och tror att gamla meriter från förra säsongen, eller ännu värre, för flera år sedan, sitter i ryggmärgen.
Det finns ingenting som heter grundkondition!!!!!!! Det är en myt, precis lika mycket bullshit som att man glömmer bort hur jävla ont det känns att föda barn.
Så när jag får en sådan där karl plus 40 bakom mig, så ökar jag alltid tempot avsevärt och ger honom inte en chans att komma ifatt. Och då ska vi komma ihåg att jag är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma. Det handlar bara om att jag hatar att ha karlar flåsandes i nacken när jag springer.
Jag lyckas i princip alltid skaka av mig bihanget. Oftast har de alltid någon käck kommentar när de väl sprungit färdigt och jag står och stretchar: Jag försökte haka på, men sedan fick jag så jävla ont i höften, så jag var tvungen att släppa. Jo tjena.

Nej, är man säsongslöpare ska man varva lunka/gå i början för att så smått mer & mer kunna öka på löptiden när man är ute.

Själv ser jag tillbaka på en fantastisk träningsvecka med sex löprundor och två styrkepass på gymmet. Nu börjar den behagliga löpårstiden, med löprundor i -21 som ett avlägset minne.
Underbart!