Prästens löparblogg

Idag blev det en mil i fartstegring på löpbandet. Kände för att utmana mig själv fartmässigt och det gjorde jag. Startade lugnt i ca 11.5 tempo för att rättså raskt gå upp till 12.5 tempo. Sista två kilometerna ökade jag stadigt från 12.5 och mosade sista biten på ca 14 tempo. Underbart. Men imorgon bitti blir det morgonjogg ute som vanligt igen. Bara tanken på att jag är löpare ger mig en tillfredsställelse & en lyckoruskänsla utan dess like. Jag älskar verkligen att vara löpare.

Läste just nyaste numret av Runners world och samtliga medarbetare i den tidningen summerar liksom jag denna vinter till något alldeles djävulskt för oss året runt-löpare. Men å andra sidan så har vi blivit så oerhört härdade.
Jag hade köldrekord i januari en tidig tisdagsmorgon: -21 och motvind. När jag kom hem såg jag ut som en istapp. Kicken av att man faktiskt gav sig ut, trots skitvädret, är enorm och visar vilken kärlek man har till löpningen. Och att man inte viker ner sig för att det är kallt.

Idag är det exakt två månader kvar till Stockholm Marathon. Jag längtar. Jag bävar. Jag njuter.
Imorgon ska jag byta batteri i min pulsklocka. Nu börjar den riktiga uppladdningen inför de 4.2 milen i den fantastiska huvudstaden. Och den uppladdningen innebär hårt arbete. Jag älskar det.