Prästens löparblogg

Yes! Äntligen är den här; värmen och solen. Mitt absolut bästa löpväder.

Idag rev jag av 15 km på 1.15 och jag kunde stadigt hålla min rättså snabba kilometertid. Värme, sol och vindstilla.
Cyklade hemifrån till Björnön, sprang först 5:an och sedan milen.
Vätskebältet fullt med vatten, energigele i facket. Och så bara springa.

Låta fötterna flyga ovanför marken, låta kroppen hitta sin egen andningsrytm, låta kroppen hitta sitt eget tempo och så bara vara kvar i det tempot. Och låta tankarna bara komma som de vill.
Det är något alldeles särskilt med tankarna när man löper. För man kan omöjligen styra dem. De som vill komma fram, de kommer fram.
Man kan säga att det som man bär närmast sig kommer fram när man springer. Man kan inte värja sig.
Det kallar jag fullvärdig terapi!

Nu ska jag äta igen, framsidan med att löpträna, en av många framsidorna vill säga, att kroppen behöver MYCKET mat och näring. Och faktiskt, när man springer så mycket som jag gör (ca 5-6 löppass/vecka, snittar på ca 8-10 mil i veckan), så vill kroppen även återställa sig med snabba kolhydrater ibland.
Så jag har lovat min kropp en lakritspuck i eftermiddag….

Sprang vanlig distans igårmorse. I typ 12 grader.
Idag snittar vi nog på ca 28 grader i solen. UNDERBART! Det är bara blekfeta svennar som kan tycka att detta är för varmt att springa i.
Detta är optimalt att springa i!!!! Och snart är det ÄNTLIGEN dags att åka till ännu varmare breddgrader. Viva Espania om drygt en och en halv vecka. Då blir det backträning i minst 30 graders värme.
Det är livet!
Vem f-n har sagt att vi måste ha en meningslös vinter när man kan ha det såhär istället????
Leve värme & sol. Död åt vinter, is, snö och kyla.

Denna vecka har vädret varit i kallaste laget för att få kalla sig juni månad.
Tycker det borde vara åtminstone 18 grader på mornarna i juni, men icke.
I tisdags, onsdags och idag sprang jag tidiga morgonrundor i ca 12-14 grader.
Förvisso blir man varm snabbt, men det är bara att inse att detta som kallas svensk sommar mestadels är ett skämt för en värmeälskare som jag.
Men nedräkningen har börjat…. Snart är det äntligen dags för semester i Spanien och då räknar jag med minst 30 grader och stekhet sol. Jag älskar att springa i det klimatet. Jag är gjord för värme.

Igår sprang jag mitt första långpass efter Maran. Sprang 18 km i sol och backig terräng. Det kändes riktigt bra och jag fick upp en bra kilometerfart.
Ingen träningsvärk alls idag, så nu är min kropp van med långa distanser. Det gillar jag verkligen.

Imorgon väntar ett fartintervallpass. Sedan ska vi på en jättefest, ett par som tillsammans fyller 100 år.

Men nu ska jag återgå till jobbet…

”Vila gärna från löpning en vecka efter ett Marathon-lopp”. Jo tjena. Hur fan skulle det gå till???????
Ovanstående textrad har jag läst i flera olika tidningar/krönikor/bloggar.

Det skulle helt ärligt vara en fullständig omöjlighet för mig att vila från löpningen, om jag är frisk, pigg och endorfinkåt (som jag ju är nästan jämt).
Självklart ska man vila efter Maran om man egentligen inte var tränad för den och har ont överallt efteråt (som flera garanterat hade med tanke på hur de gick efter målgången).

Men jag som bara hade lite träningsvärk ett par dagar, inte mer än jag kan ha efter ett tufft benpass i gymmet, för mig skulle vilan bara vara frustrerande.
Så jag vilade inte förra veckan.
Jag sprang fem löppass istället. Förvisso var några av dem lugnare än veckorna innan Maran, men jag sprang dryga milen vid flera tillfällen förra veckan och det gick utmärkt.
Körde också ett par funktionella styrkepass, ett spinningpass, mitt vanliga yogapass och ett Zumbapass.

Idag har jag cyklat 16 km, haft spinningpass och ska snart ha yoga.
Min kropp känns nu helt återställd på alla sätt efter Maran och jag planerar in ett långpass denna vecka som en av mina löprundor.

Zumba var för övrigt en trevlig bekantskap. Jag har ju dansat större delen av mitt liv och dansar ju jazz/show i en vuxengrupp (som har sommarlov nu).
Zumba är ju framför allt kombinationer av steg från latinodanserna, som jag egentligen aldrig har hållit på med och heller inte är skapt för, eftersom mina höfter är EXTREMT stela och vägrar bli mjukare.
Men Zumban var svettig, rolig, fartfylld och en utmaning stegmässigt.
Det blir garanterat flera Zumbapass den närmaste tiden.

Imorgon är det dags för morgonlöpning 5.30 igen. Jag längtar redan….

Benen börjar ge med sig. Gårdagens morgonlöprunda handlade mer om att lulla på i en liten gullig takt som min stelopererade mamma hade kunnat haka på. Igår stummade lårmusklerna och det gick rättså (Läs oerhört!) långsamt jämfört med mitt vanliga steady tempo.

Smorde in hela benen med Ice Power flera gånger under gårdagen och vips, idag känns benen som nya!

Klockan ringde kl. 5.30 imorse. Vädret erbjöd 14 grader och en sol som kanske ville titta fram. Vindstilla.
Jag kände direkt att jag är på banan igen.
Jag brukar alltid gå ett par hundra meter som uppvärmning just på morgonrundorna, för att kroppen ska koppla på alla delar.
Idag blev det en väldigt kort uppvärmning; benen började springa av sig själv och de ökade farten till ett härligt flow lite snabbare än Mara-farten i lördags.

Vilken ofantlig löpkänsla jag fick idag. Benen gick av sig själv, fötterna flög ovanför marken, andningen skötte sig själv och fåglarna kvittrade.
Jag sprang förbi Hamrestallet, sprang via kolonilotterna på Hälla, sprang grusvägen jämte e E18, sprang via Väderleksgatan hem.

När man springer så tidigt som jag ofta gör, känns det lite som man har världen för sig själv. Det är en underbar känsla.
Sista kilometern idag (jag sprang 8 km) ökade jag farten till tröskelfart och låg precis på gränsen till mjölksyrakänning. Det är kärlek det!
På fredag morgon ska jag köra just mjölksyraträning, för då blir det fartinervaller!

Min man tycker att jag fick en sådan kraftig endorfinkick efter löprundan idag, att jag borde klassas som manisk efter vissa löprundor som denna.
Och faktum är att den känslan efter ett sånt här löppass är en av de stunder i livet som jag tycker kännetecknar ren lycka. Ren, genuin lycka. Att i detta endirfintillstånd väcka sonen är en dröm för en mor (och en mardröm för en 9-åring. Moahaaaaa, han tycker svettiga, hysteriskt pigga mammor är det värsta som finns kl. 6.45.)

Nu ska jag cykla till gymmet. Dags att ta hand om några pigga & alerta träningskunder.
Predikan inför söndagen är så gott som klar; den skrev jag i huvudet under löprundan idag .

Jag är aningen förbluffad över min egen insats. Hade ett hemligt mål på 3.45. Jag sprang in på 3.42. Med rättså stela lår förvisso, men pigg för övrigt.
Loppet gick bra, delade upp det i tre mentala delar.
Del 1: Första varvet på 17 km.
Del 2: 17 km-30 km
Del 3: 30 km-mål.
Vid 28 km började låren kännas lite stumma, men ingen dramatisk stumhet. De bar ju mig in i mål utan att jag tappade fart sista delen.
Kunde spurta in på Stadion på slutet. Den känslan är obeskrivbar; att komma in på ett kokande Stadion.
Vid 41 km börjar man se Stadion och det är rysningar på ryggen. Då sket jag i att låren gjorde ont, då bara ökade jag farten. Mosade förbi massor av löpare sista kilometern. En härlig känsla!

Fick energi av alla som hejade på efter vägen, extra tack till alla som stod vid sidan och alla ni som tänkte på mig! Ni hjälpte mig till denna prestation!

Hade ingen psykdipp detta år som förra. Då ville jag strypa mig själv vid 27 km.
I år hade jag ett fint flow och höll ett jämnt tempo genom hela Maran.

Hade laddat riktigt bra innan, behöver minnas denna laddning inför Lidingöloppet i september.

Idag måndag mår benen ok, även om de är lite stumma. Idag har jag cyklat 16 km, haft spinningpass och ikväll ska jag ha yogapass. Yogan kommer göra susen för stelheten.
Imorgon bitti blir det löprunda igen . Jag längtar.

Nu är det bara timmar kvar till klockan är 14 den 5 juni 2010. Då går startskottet för Stockholm Marathon. Och i startfältet står jag. Och 20 000 till om alla anmälda kommer till start.

Nu känns det bra, som det brukar på loppdagar, lite fjärilar i magen, lite mental träning. Fokus. 4.2 mil. 4.2 mil.

Vi hörs ikväll. Hoppas jag .

Har druckit två resorb idag, ätit pasta till lunch, ska äta nudlar till middag. SPYR av bara tanken på mer pasta just nu.
På spisen kokar morgondagens pasta som ska medtas i väntan på startskottet. Tror att jag behöver en pastafri vecka efter detta….

Har givetvis också druckit vatten kontinuerligt idag, dock inte för mycket, ingen överdosering direkt. För mycket vatten vill ingen löpare dricka, för då får man avsluta morgondagen på SÖS eller Karolinska….

Har nyss kommit hem från en alldeles utmärkt massage. Sara hette den duktiga massören, som tog ett rejält tag i all min bindvävsvätska. Det var allt annat än skönt, men det känns bra nu….Benen känns lätta och slaggprodukter är på väg ut ur kroppen, bådar gott för morgondagen.

Idag har jag också helt hållit upp med att snusa, brukar göra det dagen innan lopp och så får jag belöna mig med en prilla först efter loppet.
Det går fint, men visst tusan dras mina blickar till dosan…I´m addicted. Men det är min enda last och jag snusar inte några mängder, så jag har faktiskt ingen som helst lust att sluta!

Nu börjar jag gå in i min glaskupa inför morgondagen.
Jag kommer att springa i svarta, korta CRAFT löpartights, svart Casall-löparlinne, svart sportbehå, korta X-socks, solbrillor (avskyr keps, kommer aldrig på mitt huvud).

Nu ska jag kolla till pastan….

Nej, det är verkligen ingen favoritsyssla; att trycka i sig en massa kolhydrater som man vill att kroppen bunkrar tills på lördag. Men det finna inga andra alternativ.
Har lusläst elitlöparnas bloggar/krönikor och alla säger de samma sak: KOLHYDRATLADDA, men gör det med hjärna. Att vara för tung på tävlingsdagen är lika illa som att vara tom på kolhydrater.
För tung laddning av kolhydrater innan ett stort lopp kan ge motsatt effekt, man blir som smör i solen i kroppen. Och efter en stunds löpning tar det tvärstopp.

Så jag laddar med måtta, mest laddar jag idag och imorgon för att dagen innan Marathon gå tillbaka till vanlig kost plus ett par Resorb.
Resorb kommer jag även dricka imorgon.
Att bevara saltbalansen i kroppen under loppet är oerhört viktigt för prestationsförmågan.

Men nu kan jag helt ärligt säga att pasta imorgon med känns som ett måste, det är fan inte gott både lunch & middag…Även om jag är en pastaälskare, så kan även jag få nog. Men den uppoffringen är Stockholm Marathon värd. Dessutom är jag själaglad att Vitargo finns. Ett smidigt sätt att ladda kolhydrater….
Äckligt förvisso, men det gör inget. Allt går ned med vatten.

Igår morse sprang jag och imorse sprang jag. Inga världsrekord, men heller inte för mesig löpning.
Imorgon ska jag cykla ca 16 km och köra funktionell styrketräning. Fredag blir det en kort löprunda, mest för att inte benen ska vara stela på lördag.
Fredag kväll har jag en massage inbokad, benen ska få sig en rejäl duvning innan lördagens kraftprov.

Nu ska jag fortsätta dricka vatten….Skål!