Prästens löparblogg

Sov rätt ok inatt, vaknade strax innan klockan ringde.
En kvart senare, var jag utanför dörren iklädd mina löparkläder.
Direkt när jag började springa, kom tankarna. Jag såg pappa framför mig, som den levande, leende person har oftast var. Men en cigg i handen (han slutade röka förra våren, men hela min uppväxt, så minns jag honom med en cigg i handen).
Han rökte på ett rätt kul sätt; typ 3 bloss och sedan fimpade han med fingertopparna för att en liten stund senare röka tre bloss till på samma cigg.

Sprang och letade psalmer till begravningen.
Det blir en begravning fri från både Blott en dag och Härlig är jorden.
Så såg jag dödsannonsen framför mig.
Det är än så länge plågsamt att tänka att den kommer att stå i tidningen snart.
Vill ha en bild med något typiskt för murare, inget kors, det var inte alls han.

Vet att han är där på andra sidan nu och oroar sig över att vi ska ta hand om hans lägenhet och hans proppfulla förråd.
Vi är flera som kommer göra det tillsammans, så det går nog rätt bra. Även om det känns för jävligt.

Löprundan gick fort idag, jag sprang fort.
Jag får tacka pappa för att jag kommer vara i en utmärkt form till årets Stockholm Marathon….

Jävla pissdag. Fick börja med att ringa till mina fina vänner på en av begravningsbyråerna i stan. Det kändes milt sagt rakt åt helvete att vara tvungen att ringa dit. Dock känns det väldigt tryggt att veta att de är så fina där och tar så väl hand om sina kunder.

Idag ska jag ha vårterminens första lunchpass; spinning 45 min. Det känns inte tillräckligt för mig idag, så jag har packat ned löparskorna i träningsväskan, så att jag kan mosa intervaller på löpbandet efteråt.
Vill känna blodsmak idag, riktig järnsmak!

I eftermiddag ska sonen och jag till biblan; vi har gått dit i princip varannan vecka sedan han var två år. Det är en av livets höjdpunkter. Bara han och jag i en miljö vi båda älskar.

Ikväll ska jag ha mitt vanliga yogapass. Det ska bli skönt; andning, rörelse, flöde. Här och nu, mitt i all kaos, all frustration, all ilska (JA, jag är förbannad för att pappa inte hann fylla 70, han skulle ha fyllt 70 den 31 mars i år).

Nu ska jag åka till gymmet och ge mig själv blodsmak.
Varför var du tvungen att dö nu för, pappa?????

Min pappa, Roger Leijon, var en prestigelös arbetare, jag vågar påstå att han var Västerås bästa murare/plattläggare.
Han hade en enorm yrkesstolthet.

Han hatade hierarkier och översitteri. Han fnös åt etiketter och titlar: ”jävla trams”, sa han alltid om människor som satte sig över andra i betydelse.
Han var också mannen som svor i varannan mening. Om han ville ha krattan, sa han inte ”kan jag få krattan”, han sa ”kan jag få krattjäveln”.
Han hade händer stora som dasslock och benmuskler som en byggare.
Han älskade sitt arbete, många är de kök och badrum han har lagt i Västerås med omnejd. Han gillade att arbeta hårt.
Många är de murare i stan som har haft honom som förebild, det är sannerligen en konst att kakla ett tak t ex…..

Pappa var en enkel man med MÅNGA åsikter, som han mer än gärna diskuterade. Vi hade inte alltid samma åsikter, men mig lyssnade han alltid på när vi diskuterade. Det gällde inte alla….;-)

Idag höll jag mitt pumppass med skidgänget. Jag var rätt aggressiv idag, la på mycket mer på stången än jag brukade och så bara MOSADE jag, så jävla skönt, för att uttrycka mig som pappa skulle ha gjort.

Och mjölksyran har sällan varit så skön som idag, det riktigt brann i låren.
Efter passet, la jag mig i solariet och gjorde två saker samtidigt; grät och blev brun. ”fan va effektiv du är”, hör jag pappa säga och flina.

Saknaden är enorm.

Sprang i -17 och solsken idag. Sprang och grät samtidigt, sparkade på några fula träd som stod mitt i skogen.
Kändes som att springa fram sorg, frustration, aggression.
Bara ut med skiten!!!

Sprang fort, sprang aggresasivt, sprang och fick riktigt hög puls.
Så fruktansvärt skönt.
Kylan kändes inte, det kanske bet i kinderna, vad vet jag.
Jag bara andades, lyfta fötterna, höll riktningen rakt fram i snöig skogsterräng, över stock och sten.
Hoppade högt över en stor trädstam som låg över vägen.
Bara malde på, fortare och framåt.
Svettades, grät, sparkade lite igen.

Har varit och hämtat pappas grejer på sjukhuset. Fick en papperskasse med hans kläder etc.
Den ställde jag i garaget. Tar det sen.

Börjar känna att jag sov taskigt inatt, tung i ögonen.
Imorgon ska jag avreagera mig på mitt söndagspass med skidgänget. Att vila från träning är inte ett alternativ för mig, tvärtom.
The show must go on.

23.30 inatt ringde en sjuksköterska från avd. 15 på Västerås lasarett till mig och berättade att min pappa hastigt dog sent igår kväll på deras avdelning.

Jag satt med mobiltelefonen i handen, slog pappas nr. Sedan raderade jag hans hemnr och mobilnr ur telefonen.
Någon slags chock reaktion, tror jag.

Åkte till sjukhuset med en god vän (min man var hemma med vår sovande son).
Det var skönt att se att pappa inte alls var sig lik och det var uppenbart att hans kropp låg där, hans skal var tomt.
Livskraften borta, utflugen. Någon helt annanstans.

Vi satt där en stund vid pappas säng, pratade med både varandra och med honom.
Pappa hade börjat bli kall när vi åkte från sjukhuset vid 1-tiden inatt.

Jag har börjat ta in det; han är död. Han är död.

Nu ska jag springa en löprunda för alla tankar och minnen som dyker upp.
Bloggen kommer en tid att förändra sin karaktär en aning, konstigt vore det annars.

Jag är präst till yrket, men för första gången i mitt liv är jag nu närmast anhörig. Det känns än så länge overkligt.

Nu drar jag på mig löpkläderna och skorna, tillägnar denna löprunda till min pappa, Roger.
Jag älskar dig.

Vaknade kl. 05 av katten som ville gosa/busa. Gick upp, kollade termometern och insåg till min lättnad att det var varmare än -20….

Drog på mig alla löpkläder och drog iväg ca 5.30.
Ett lätt snöfall och lite blåst mötte mig.
Idag var det en sådan där löprunda som bara gick så himla lätt. Det kändes som att springa på bomull (trots min enorma träningsvärk i rumpan, den är inte nådig!!!!).

Jag sprang längre än jag tänkt. Höll på att skrämma livet ur ett par som var ute på morgonpromenad. När jag hade passerat dem, hörde jag att mannen sa:
”Springa nu, ja det kan man ju också göra…” Då log jag.

Väl hemma så fick jag ett lyckorus av sällan skådat slag. Endorfinkicken imorse var enorm.
Var tvungen att kväva ett fnissanfall, annars hade hela familjen vaknat.

Jag åt en STOR frukost idag, kände mig förhållandevis utsvulten.
Skulle ALDRIG fixa hungern i Robinson, är heller varken tävlingsmänniska eller någon överlevare….
Men jag är en stolt löpare!

Nu börjar den krypa på, sådär härligt smygande likt en krokodil attackerar sitt byte….
Börjar känna mig härligt öm i gluteus maximus (arslet). Kommer bli fint till morgonens löprunda 5.30….

Tack alla härliga benövningar i smith-maskinen imorse! I synnerhet utfallen (fruktansvärt jobbig övning, om man utför den korrekt!)

Jag är av den uppfattningen att om man har rejäl träningsvärk, så mår man bäst av att hålla igång kroppen.
Att vila bara för att man har lite välförtjänt muskelvärk har jag aldrig förstått mig på.

Om man däremot har fasansfull träningsvärk och svårt att gå, kan yoga och pilates funka som återhämtare….
Stretch, andning.

Några av de som man såg vankade omkring i målgången på Stadion efter maran, hade säkerligen stora svårigheter att gå flera dagar efter maran. Då passar yoga ypperligt.

Godnatt!

Ja, det är väl typiskt att på min inplanerade styrketräningsdag, så är det rena värmeböljan; -12…..
Har beställt ännu varmare imorgonbitti kl. 5.30 när jag ska springa fartintervaller.

Idag blev det stenhård benträning på gymmet.

Såhär blev dagens benpass:
Uppvärming Cross trainer ca 12 min
Benböj (med fötterna rakt under kroppen) i Smith-maskinen, 3 gånger 12
Benböj i Smith-maskinen med fötterna riktigt långt fram, så att man ”sätter” sig på en stol, 3 gånger 12
Tåhävningar för vaderna i Smith-maskinen, ca 3 gånger 20
Utfall, ett ben i taget i Smith-maskinen (ca 3 gånger 12 på varje ben)
Hip adduction-maskinen, 3 gånger 12
Baksida axlar med hantlar, 3 gånger 10
Ryggövning med stång för latsen i dragapparaten, 3 gånger 10
Sneda situps för sneda bukmusklerna (ca 25 till varje sida)

Styrkepasset idag tog de 45 minuter jag hade att disponera för min egen träning, innan jag skulle börja arbetsdagen på gymmet med träningskunder!

Men jag ska erkänna att jag är bra löpsugen….vet dock att min löpning gynnas av styrketräningen, så jag får stå ut med att vänta tills morgondagens löprunda…

Den där lilla fjantturen imorse i -21 räckte inte idag.
Jag åkte in på gymmet efter prästjobbet idag.

Jag styrketränar alltid korta och effektiva pass.
I princip aldrig längre än 45 min. Oftast ligger mina styrkepass på mellan 30-45 minuter.
Jag kör ofta två styrkeövningar parallellt. T ex idag så varvade jag bröst och biceps.
Om man alternerar mellan två styrkeövningar får man dels ett mer tidseffektivt pass med lite vila mellan övningarna och dels får man både mer pump i musklerna och högre puls.

Idag körde jag:
Uppvärmining på Vibben 10 min med fokus på djupa ben, för att komma åt vaderna.
Bicepscurl med hantlar varvat med bänkpress med fri stång.
Bröst i chestpress-maskinen varvat med bicepsövningen hammercurl med hantlar (hantlarna framför kroppen, raka armar i utgångsläget, tummarna framåt på hantlarna, lyft hantlarna med hjälp av endast underarmarna, undvik att gå hela vägen upp till axlarna med hantlarna, vänd där biceps fortfarande är spänd).
Hammercurl aktiverar även en muskel i underarmen.
Jag körde också bröst och biceps i Easy Power Station-maskinen.
Det är en maskin, där man lyfter sig själv och väljer vilket handtag man ska hålla i. Olika handtag aktiverar olika muskelgrupper. Ju mindre vikt man lägger på, desto mer lyfter man av sin egen kroppsvikt.
Jag avslutade med ländryggen i Belly back och situps på bosuboll.
Tränade ganska exakt 35 minuter på gymmet idag.

Imorgon blir det också styrketräning; rygg, axlar, midja och sneda bukmusklerna.

”Det ska bli mildare”, jo tjena.
Köldrekord för min del idag, Har aldrig tidigare sprungit i -21.7.

-21.7.

För första gången under en löprunda, så frös jag lite om fingertopparna de första fem minuterna (detta trots termovantar a´la Polarkyla).
Kinderna kändes efter ca 30 min, som om jag hade sprutat in en massa botox med en kulspruta i hela ansiktet. Det var tämligen svårt att få ansiktsmusklerna att följa med när jag skulle säga hej till maken efter löprundan.
Faktiskt kändes inte inandningsluften så ansträngande som man kan tro.

Det som trots allt känns rätt coolt, är att nu vet jag att det funkar att springa när det är kallare än -20.
Efter detta kommer man tycka -10 är rena barnleken.
Att spränga sina egna gränser för vad man tror sig klara, är en riktig kick för träningen och självförtroendet.

Jag kommer att le idag, jag har sprungit ute i -21.7!
Och jag fick verkligen huvudet rensat, predikan som jag ska hålla om ett par timmar i Skinnskattebergs kyrka fick sig en rejäl genomkörare i -21.7.

Nu mastodontfrukost!