Löpning och sorg
Sprang i -17 och solsken idag. Sprang och grät samtidigt, sparkade på några fula träd som stod mitt i skogen.
Kändes som att springa fram sorg, frustration, aggression.
Bara ut med skiten!!!
Sprang fort, sprang aggresasivt, sprang och fick riktigt hög puls.
Så fruktansvärt skönt.
Kylan kändes inte, det kanske bet i kinderna, vad vet jag.
Jag bara andades, lyfta fötterna, höll riktningen rakt fram i snöig skogsterräng, över stock och sten.
Hoppade högt över en stor trädstam som låg över vägen.
Bara malde på, fortare och framåt.
Svettades, grät, sparkade lite igen.
Har varit och hämtat pappas grejer på sjukhuset. Fick en papperskasse med hans kläder etc.
Den ställde jag i garaget. Tar det sen.
Börjar känna att jag sov taskigt inatt, tung i ögonen.
Imorgon ska jag avreagera mig på mitt söndagspass med skidgänget. Att vila från träning är inte ett alternativ för mig, tvärtom.
The show must go on.
livet är hemskt ibland, beklagar.
stor varm kram till dig heléne.
Tack Kristian! Stor kram