Prästens löparblogg

Termometern visade på hutlösa -12.6. Jag och mitt persiska ursprung börjar bli fett trötta på denna kyla.
Men när man väl är igång och springer går det rätt bra ändå.
Idag kändes luften kall och det var liksom rått ute. Inandningsluften stod som ett rökmoln ur käften, sen höll jag igen den. Tryckte ned hakan i min springjacka. På huvudet en stickad, vit historia.
Såg med all säkerhet ut som jag var direktkvalificerad till nörd-VM.

Jag har ju dyskalkyli, även kallad sifferblindhet.
Detta bidrar till att jag är helt i avsaknad av lokalsinne också.
Har bott i Västerås större delen av mitt liv, men kan fortfarande springa vilse under mina löprundor här i stan..
Här hemma är det aldrig någon fara, jag hittar alltid hem igen.
Värre är det när vi åker utomlands, om vi åker till helt nya ställen.
Självklart springer jag alltid på våra semestrar, min man tycker dock att det är lika läskigt varje gång jag ger mig av på en löprunda någonstans där jag aldrig sprungit förut.
Och jag hittar nästan aldrig tillbaka. Får fråga mig fram, göra teckenspråk och bete mig som en rätt puckad turist helt enkelt.
Fast andra löprundan brukar gå lättare .

Nu en STOR frukost innan jag ska jobba eftermiddag och kväll.

This entry was posted on måndag, januari 4th, 2010 at 9:59 and is filed under Heléne Leijon. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.