Prästens löparblogg

Benen börjar ge med sig. Gårdagens morgonlöprunda handlade mer om att lulla på i en liten gullig takt som min stelopererade mamma hade kunnat haka på. Igår stummade lårmusklerna och det gick rättså (Läs oerhört!) långsamt jämfört med mitt vanliga steady tempo.

Smorde in hela benen med Ice Power flera gånger under gårdagen och vips, idag känns benen som nya!

Klockan ringde kl. 5.30 imorse. Vädret erbjöd 14 grader och en sol som kanske ville titta fram. Vindstilla.
Jag kände direkt att jag är på banan igen.
Jag brukar alltid gå ett par hundra meter som uppvärmning just på morgonrundorna, för att kroppen ska koppla på alla delar.
Idag blev det en väldigt kort uppvärmning; benen började springa av sig själv och de ökade farten till ett härligt flow lite snabbare än Mara-farten i lördags.

Vilken ofantlig löpkänsla jag fick idag. Benen gick av sig själv, fötterna flög ovanför marken, andningen skötte sig själv och fåglarna kvittrade.
Jag sprang förbi Hamrestallet, sprang via kolonilotterna på Hälla, sprang grusvägen jämte e E18, sprang via Väderleksgatan hem.

När man springer så tidigt som jag ofta gör, känns det lite som man har världen för sig själv. Det är en underbar känsla.
Sista kilometern idag (jag sprang 8 km) ökade jag farten till tröskelfart och låg precis på gränsen till mjölksyrakänning. Det är kärlek det!
På fredag morgon ska jag köra just mjölksyraträning, för då blir det fartinervaller!

Min man tycker att jag fick en sådan kraftig endorfinkick efter löprundan idag, att jag borde klassas som manisk efter vissa löprundor som denna.
Och faktum är att den känslan efter ett sånt här löppass är en av de stunder i livet som jag tycker kännetecknar ren lycka. Ren, genuin lycka. Att i detta endirfintillstånd väcka sonen är en dröm för en mor (och en mardröm för en 9-åring. Moahaaaaa, han tycker svettiga, hysteriskt pigga mammor är det värsta som finns kl. 6.45.)

Nu ska jag cykla till gymmet. Dags att ta hand om några pigga & alerta träningskunder.
Predikan inför söndagen är så gott som klar; den skrev jag i huvudet under löprundan idag .

This entry was posted on onsdag, juni 9th, 2010 at 8:28 and is filed under Heléne Leijon. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.